3600 gram ren kärlek

"Mosters älskling är flera dagar gammal och jag har inte träffat henne än. Det är ju skandal!"
Så gick mina tankar igår kväll när jag var på väg hem. Så kunde det ju inte få fortsätta. Resolut tog jag upp mobilen och frågade syster yster om jag fick hälsa på. "Kom du bara", blev svaret.

Efter en halv evighet nådde jag sjukhuset och efter försiktig knack på deras dörr jag klev in. Och där fick syn på den ljuvligaste av varelser. En liten, liten tjej med långt, mörkt hår. Alldeles mjukt och lent. Därtill näpen så det knep i hjärtat. Jag fick hålla henne en stund i famnen och det var 3600 gram ren kärlek. Hon har systers (och mina!) öron och näsa samt sin fars haka och läppar. Ja, så långt som man kan se hittills. Men fin så det förslår, det är hon.

Små, små fossingar...

Jordens undergång

Ibland tror jag att "någon" vill säga mig något. Jag säger inte att det är Gud, universum eller ens the holy Pope him self. Men nog är det något på gång. Absolut. Alla gånger.

Alltså:
I morse snabbade jag i vanlig ordning på stegen mot tunnelbanan. För att spara några sekunder tänkte jag över (den under vintertid tömda) plaskdammen. Längre än så hann jag inte tänka förrän jag befann mig i raklångt läge på betongbottnen. Knäet i gruset och händerna flaxandes vid öronhöjd. Vid en närmare koll såg jag en reva i jeansen samt smärre blodvite.

Fast än var inte prövningens tid över.
Efter en sväng på Det Allra Hemligaste gick inte dörren upp. Ni vet den där fasan man hade som barn att bli inlåst bakom en kärvig dörr. Nu, efter 29 år i livet, inträffade det. Jag drog i handtaget, vred på låset och skuffade på dörren. Den klamrade sig lika envist fast som Kim Il Jong II i Nordkorea. Jag drog lite hårdare och gav dörren rena rugbytacklingar. Nada.

Så där lite punkaktig med såväl trasiga jeans som knän.

Plötsligt kändes luften väldigt syrefattig. Värmen trängde sig på och rummet krympte flera kvadratmeter
Efter en kvarts tjoande och bankande från min sida kom det förbi en välsinnad kollega som fick upp dörren. Och jag fick ner pulsen och hämtade en välförtjänt kopp kaffe.
En sån start på dagen.
Är det underligt att man funderar över jordens undergång?

Ljuvliga april

Det känns jättekonstigt. Det är april vilken dag som helst och när jag lägger in texter för redigering, döper jag dem till 1104xx i stället för 1103xx. (som i år-månad-dag)
Minns ni, för en månad jublade jag över att hemska februari var slut och att härliga mars stod inför dörren. Jag hade en härlig vision om vitsippor och barmark och skrattande barn i kortbyxor. (Det sista kanske var lite överdrivet... men ni förstår min poäng!)
Hmm.Tja.
Det gick väl sådär med den saken. Inte kunde jag väl ana att det skulle bli den bistraste vintern sedan krigsåren på 1940-talet. Och tur var väl det... Men i april- då smäller det. Då kommer blåsipporna, grönt mjukt gräs och milda brisar. Bara vänta. Snart. Snart.

Roligheter på gång

Nu så, gissa vad jag ska ägna de närmaste 90 minuterna till?

Vet varken ut eller in

Närmaste kollegan Erich var i Rom för några veckor sedan. Förutom att spana in Colosseum och Spanska trappan hälsade han på påven. För att minnas besöket köpte han med sig en keramikfigur där Papa leker nickedocka. I några dagar har vi puttat till huvudet samtidigt som vi ställt en ja-eller nejfråga. Mycket behändigt i livets svåra vägskäl.

Låt ditt ja vara ja och ditt nej vara nej. Allt annat är bara rena dumheter.

Men igår var Hans helighet halshuggen. Bokstavligt talat. Pole sana, som man säger på swahili.
Hur ska jag nu kunna avgöra om det blir makrill eller tonfisk till lunch?

Ljus stanna kvar!

Jag ser det snöar...

Den här vintern tar ALDRIG slut. Nu snöar det igen och jag börjar nästan tro att vi står inför fimbulvintern med efterföljande Ragnarök. Ja, sen är det bara att vänta på jordens undergång. Inte för att jag klagar. Nej då. Jag har bara... bara.... tröttnat på att det är kallt.

MEN det är sommartid nu och ljuset ger mig hopp om livet. Så vad spelar det för roll att det snöar när solen stannar över horisonten fram till halv åtta-snåret. Fantastiskt!
Så jag säger som (kung) Winnerbäck; "Ljus stanna kvar! Kom och var min vän, ljusna mig igen, igen, igen."

Hon är här nu!

Nu har HON kommit! Ja, jag pratar naturligtvis om mosters älskling! Hon anlände igår eftermiddag och jag fick dyrt och heligt lova att inte säga något förrän de nyblivna föräldrarna meddelat släkt och vänner. Jag räknade helt kallt med att komma till sjukhuset redan igår, men det visade sig att jag missade besökstiden. (Tss, besökstider för mosters älskling. Det är det fånigaste jag hört!)

Med andra ord har jag inte fått träffa tjejen än, men är helt övertygad om att det är den finaste lilla bebis som någonsin existerat. Ok, det finns en minimal möjlighet att jag kan vara en aning partisk nu. Men att det är en sötnos av sällan skådat slag - det har jag på känn! :)
Och för att svara på frågan; syster yster mår efter omständigheterna bra. Hon lät pigg när jag pratade med henne igår och de hoppas på att få komma hem redan idag.

Nu så. Nu börjar en ny era. Den där med en lite tjej som totalt har tagit över mitt hjärta. Och det utan att ens ha pussat på henne.

Fight i Malmö

Det är inte för inte som jag har träningsvärk lite överallt. Inte efter att ha capoeirat en hel helg! Med jämna mellanrum har vi ("vi" som i Iê Capoeira) workshops aka träningsläger i olika städer. I höstas var jag i Norrtälje. Nu var det dags för gruppen i Malmö att få ett besök.

I fredags eftermiddag åkte fem tappra själar från Uppsala mot Skåneland. Det tog sina modiga åtta timmar och jag var väl knappast pigg morgonen efter. Tackålov för kaffe! Men jag var där för träning och träning skulle det bli!

Mycket av tiden ägnades åt spel. Det vill säga att träna två och två för att synkronisera varandras rörelser, variera mellan sparkar, duckningar och akrobatik. Det låter lätt. I´m telling you att det inte alls är det. Att försöka förutse vad någon annan ska hitta på och bidra med lämpligt svar är knepigt. Minst sagt.

I rodan med tätt spel och snabba vändningar.

Men det är ju det som är tjusningen med det hela. Att det ibland blir så svårt att jag bara ville sätta mig i ett hörn och dra upp knäna till hakan och tjura. Men att öva, öva och åter öva är nyckeln till framgång. Eller som min käre far brukar säga; "Repetition är all kunskaps moder".

Thats me. I full färd att hjula och göra en sån här:

...där Fredrik håller ihop fötterna några sekunder.

Mycket nytt i knoppen och mycket träning för kroppen ger en otroligt skön känsla överallt. Vi slank hem till snälla Ellen som vi bodde hos och fixade ordning inför kvällens middag. Egentligen var jag så trött att ögonen gick i kors- men efter att ha bunkrat några minuters sömn innan var jag fit for fight. Det blev dock ingen utgång efter middagen. Fast frisk luft skadar inte och jag tog fram mobilens Gps och promenerade hem.

Malmökillar med instrumentet berimbau som ger takten åt spelet.

De andra hade fasligt roligt över min förmåga att kunna somna när som helst och hur som helst- bara jag hamnar i vågrätt läge. Ett exempel; Fredrik kollade in i rummet där jag läste en bok, vände på klacken och när han tittade in igen efter en minut sov jag djupt. Ganska hysteriskt måste jag erkänna!

Min supertränare Mia gör en spark mot Louis som duckar för att undvika en häl i tinningen.

I dag har jag en skön träningsvärk lite överallt. Men är väldigt nöjd och glad över helgen. Inte minst bidrog de fantastiska medresenärerna och medtränare till en grym upplevelse. Mer sånt åt folket, helt enkelt! Och imorgon är det capoeira igen, behöver jag säga att jag längtar?

Så kom vintern igen

Det började snöa redan i Jönköping. Och sen fortsatte det bara, hemma i Stockholm igen låg det flera centimeter. Så kom då vintern tillbaka de sista skälvande dagarna i mars.

Bloggat från SonyEricsson

Stort dilemma

Hmm...

Vi har stora problem, jag och Julia. För en stund sedan trillade två mejl in, det första från caféet som ligger ett olympiskt spjutkast ifrån oss och det andra från fredagsfikafixaren. Båda förkunnar att det är (the holy) våffeldagen i dag.

Ni inser vårt gigantiska dilemma, eller hur? Klockan tio serveras det alltså våfflor både här OCH på caféet. Vis av erfarenhet är caféets helt och hållet fab. Ja, till och med beyond fab. Men jag vet också att fredagsfikafixaren inte heller behöver ställa sig i skamvrån med dumstruten på huvudet.
Åhhh, livets svårigheter slår knut på mig!

En akt i fem stycken om att tillslut finna det man söker

Akt 1- Sliding doors
Efter en trevlig kväll med capoeira och fika i Uppsala inser jag att klockan blivit sen. Det är av yttersta vikt att vara hemma senast 22.15. Att missa Mad men är överfört till listan av dödssynder. Och en sådan synd - oförlåtlig till råga på allt- vill man inte begå.
Jag rusar och satsar allt jag har upp för trappan på stationen. I vägen hasar en äldre dam med tyngd i stegen. Kanske har hon snubblat i en hink med tapetklister? Jag har ingen aning. Ett står dock klart; Jag kommer inte om. Ty icke är hon endast långsam, hon är tillika bred som hon är lång. Tåget står på perrongen. Med ett kast som påminner om Stålmannen flyger jag mot dörrarna. Dunsen ekar över stationen. De låter så när man får närkontakt med nystängda dörrar.
Akt 2- Vardagsmotionens mecka
Varv läggs till varv som läggs till varv på perrongen. I skenet från en gatlykta läser jag ett uppslag ur en gratistidning som ligger hänsynslöst kastad på marken. Ena rubriken är lite svår att se, det står en pappersmugg från McDonalds i vägen. Efter 25 oändliga minuter kommer Upptåget- som jag egentligen aldrig tar. Men nu är det en nödsituation. Så susar vi genom natten till pendeltåg och så småningom tunnelbana.

Akt 3- Hemåt det bär
En timma senare står jag på hemmastationen! Nu måste det bli rekordfart hem. Mad men har redan börjat och vem vill missa mer än nödvändigt? Hoppar ut i vägen, trots att det kommer bilar (Don´t try this at home, kids) Parken tar vid och i kanten saxar jag över låga bänkar och häckar i en salig mix av Janne Boklövs V-stil och Emma Greens pumaskutt. Famlar i fickan och fiskar upp magnetbrickan som låser upp dörren. Omgiven av mörkret lyser portlåset rött. Försöker en gång till. Rött. Ser på brickan som inte alls går till porten utan till jobbet. Den rätta ligger fyra våningar upp i lägenheten. På något sätt har jag lyckats byta ut dem mot varandra.

Akt 4- Ensam i mörkret
Jag står på trappan utanför en igenbommad port. Ingen magnetbricka att låsa upp dörren med. Inget öppet servicekontor. Och ingen som verkar vara på väg hem i denna gudsförgätna natt. Syster yster ploppar mosters älskling i stort sett när som helst. Uteslutet att störa dem. Vännerna är A) på semester utomlands B) i villor långt utanför stan C) Inte ens i närheten av stan. Inga lysande utsikter. Jag sätter mig på trappan och gungar som ett rumänskt barnhemsbarn. Fingrarna blir stelare, huttrandet tar över och hela jag är så hungrig att blodsockret har gått igenom sulorna försvunnit ner i marken. Där, vaggandes på en stentrapp en sen torsdagskväll i mars tar jag ett beslut. Nu ska här sovas på hotell.
Akt 5- Som när ett barn kommer hem om kvällen
På tunnelbanan igen funderar jag om hotellen tar in gäster som är klädda i myspyskläder och har oborstat hår. Och om de tycker att det är underligt att man köper kittet tandborste-tandkräm-mascara i reception. Så bläddrar jag på måfå – eller om det är en ingivelse- genom telefonen och hittar Min port. Sicket pucko jag är! Alltså. Det är makalöst! Jag kan öppna porten via telefonen, lika enkelt som genialt.
Jag hoppar av, tar nästa t-bana hem och för första gången sedan jag flyttat in öppnar jag dörren på annat sätt än med magneten. Studsar upp för trapporna och känner mig med ens ganska lycklig. Och väldigt dum. Men mest tacksam för att ha sparat en väldans massa pengar. Det enda jag inte gillar är att Mad men har slutat för länge sedan.

Folket på centralen tittar snett. Mysbyxor på allmän plats, sicken stil!

Nu är det torsdagsmys

Ni har väl inte missat att det är pannkakor idag? Varje torsdag steker restaurangen i kontorskomplexet minst ett halvt ton och jag försöker allt som oftast att komma över ett par stycken. En mycket fin tradition tycker jag! :)

"Jag är glad, jag är inte sur"

Jag har besökt förorten och åkt hela vägen till Haninge. Tur att jag hade en säker guide med mig i form av Melisen. Hon kör klass där ute en gång i veckan, och nu när jag var i stan passade det bra att joina.

Eftersom jag har... hrmm... smärre problem med att hitta platser och sånt kändes det tryggast att lifta med henne.
Fast.
Jag hävdar bestämt att jag är utsatt för en konspiration. Det är inte jag som har svårt att hitta: Det är någon som slänger om vägar och torg. Som puffar till gathörn och som vänder shoppinggator åt motsatt riktning när jag har varit inne i en butik. Jag är helt enkelt ett offer för hemska, hemska omständigheter. Frågor på det?

I alla fall.
Det nya Boby balance-programmet var väldigt bra, även om jag är helt kass på balansdelen. Jag menar, HUR kan det vara så erbarmligt svårt att stå på ett ben? Jag duger inte mycket till i krig. MEN. Jag har blivit bra mycket smidigare sedan förra våren då jag började med yoga och bb. Skillnaden är markant och visar att även någon som är 10 652 dagar kan vika sig (nästintill) dubbel.

Jag läser "Att välja glädje" just nu. Kanske en anledning till det positiva tänket!

Melisen släppte av mig vid t-banan och i praktiken var det bara för mig att vänta på att lämpligt tåg ska dyka upp. Men det verkade inte bättre än att Poltergeist befann sig i skyltarna. Ena sekunden stod det "Hässelby 2 min" för att ändras till "Alvik 15 min" och direkt till "Vällingby 8 min". Mycket mysko...

Men det kom tillslut ett tåg. Och vi sniglade oss hemåt. Jag kunde ha valt att bli sur och irriterad. Jag kunde muttrat åt dumma-dumma Sl som inte höll reda på sina tåg. I stället tänkte jag om och runt och kom fram till att jag i alla fall fick valuta för pengarna. I stället för de vanliga 30 minuterna tog resan närmare två timmar. Och det blir ju ett ganska bra minutpris. :)

Sett i tidningen

"Vilket bra initiativ" "Härligt jobbat" "Underbart att ni uppmärksammar sånt här"

Ja, så har det stått i några av de mejl som jag fått i dag. De menar så klart artikeln jag skrev om den eminenta träningsdagen i lördags. Bra jobbat, allihopa. Och tack för att ni lät er bli intervjuade!

Väntar vidare

Jag ringde nyss syster yster och frågade vart min bebis är någonstans. "Inne i magen där det är varmt, skönt och gosigt", svarade hon.
Och suckade.

Hon är om möjligt ännu tröttare än jag att vänta på ankomsten. Det är fyra dagar sedan hon passerade bäst före datum men det känns som fyra veckor. Var allsindar kommer den här envisheten ifrån...

Jag som har förberett så mycket roligt som vi ska göra tillsammans. Inte minst med att blåsa på magen, kittla under fötterna och sjunga capoeira-sånger. Ja, till att börja med i alla fall. Men först måste ju knodden komma fram.

En vacker dag hoppar jag

Vi är alla lite konstiga till mans. Eftersom jag bara har referensramar till mig själv, känns det naturligast att börja hos just ovanstående. Jag har inga som helst problem att äta samma mat en vecka i sträck. Det smakar gott första gången och även resten av måltiderna. Jag blir mätt, får energi och därmed är syftet uppfyllt. Men jag blir uttråkad näst intill döds om jag cyklar samma väg till stationen två dagar på raken. Därför har jag letat upp tre olika sträckor för att komma till tåget och tillslut till jobbet.

När jag ändå är inne på jobbet; jag knatar fyra trappor var eviga dag. Och när jag kommer högst upp får jag nästan hugga tag i ledstången. Helst av allt vill jag vända på klacken, svinga benen över räcket och susa mellan våningarna för att landa flera meter längre ner i en snygg kullerbytta-pose. Forma händerna som en pistol och se så där totalt råcool ut. Som en mix av Lara Craft Tombraider, James Bond och Ethan Hunt.

Inte blir det bättre av att jag har samtliga signaturer i mobilen. Det kan bli farligt, en vacker dag hoppar jag i tonerna till "da da da di da da da di da da da di da da... dirrioium, dirrrium..." (Ja, du hörde att det var Mission Impossible, inte sant?)
Någon som filmar och lägger in på Youtube?

Kika över axeln

Än är det vinter, säger mor...

Hemma. Äntligen. Fast det gick snabbt från Uppsala idag, hade en kompis bredvid som visade sina favoritlänkar på sin mac (Det sista ska visst var jätteviktigt. I alla fall om man har en mac och inte en sån där pc)

På capoeiran (Det är ju tisdag!) ägnade vi i stort sett hela träningen åt akrobatik. Jorå. Det går framåt, det måste jag väl ändå påstå. Men typiskt att jag inte kom upp till handstående själv; studsade bara fötterna mot väggen. Och det som gick så bra häromdagen...
Vi provade återigen bakåtvolten macaco för att vänja oss vid känslan att faktiskt hoppa över sin egen axel. Det ÄR precis lika underligt som det låter! Och faktiskt ganska coolt när man får en aning hur det kan fundera :)



Spola fram till 1:04 (om du inte vill se trixen innan, förstås!)

Puts väck

Efter lunchen måste man så klart ha kaffe med dopp. Precis som på den gamla goda tiden när Edvard Persson spatserade runt på landsvägar och sjöng om gåsapågar och Kalle:ar på spångar.
Men att lägga från mig kakan visade sig vara ett stort misstag. A big no-no och ne le ferai plus. Kollegan Erich som satt rakt över norpade den leopardsnabbt. Men en tugga är bättre än inget alls- och jag kan dessutom ta hissen upp utan dåligt samvete.

Än är det vinter kvar, säger mor

Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår. Barnen de plocka små sipporna glatt, rusa sen hem under rop och skratt.
"Mor, nu är våren kommen, mor. Nu får vi gå utan strumpor och skor. Blåsippor ute i backarna stå, har varken skor eller strumpor på."
Mor i stugan, hon säger så: "Blåsippor aldrig snuva få. Än får ni gå med strumpor och skor, än är det vinter kvar", säger mor.

120 minuter soffhäng

Så här ser min träning ut i dag. Soffhäng 120 minuter. (jag är själv förvånad över att jag inte har några strumpor på fötterna. Jag som sitter fast i strumpor så här års!) Efter att ha tränat varje dag i två veckor kändes det som en god idé att lägga in vila. Och det tyckte Melisen var en ganska bra tanke med. Jag har sagt det förr och säger det igen; tur att jag har sådana fantastiska vänner som drar i min handbroms när jag själv inte har vett att göra det. Därför sitter jag här och laddar inför härliga pass imorgon i stället. Och det är inte det sämsta!

Intersport på Drottninggatan

Det finns många riktigt stora butiker på Drottninggatan. First feet, Zara och Åhlens city är ett par av dem. Nu har de fått sällskap av ett gigantiskt Intersport på totalt 3000 kvm. Några dagar efter att VIP-folket vandrat runt i butiken kom jag dit. Gick ett varv och kände mig genuint glad över att så många träningsprylar trängdes på samma ställe. Nu hade jag inte världens tid på mig utan koncentrerade mig till löparkollektionen och ryggsäckarna. Ja, precis. Ryggsäckarna. Jag har åkt på en snedbelastning i ryggen på grund av att jag för jämnan släpar runt på en en axelremsväska. Dessväre hittade ingen som passade mina behov utan får leta vidare.

Prickigt och snyggt!

Men det fanns gott om nyheter på löparfronten. Bland annat en prickig jacka från Nike, transparent och hur cool som helst. Men generellt fanns det snyggare och häftigare saker på herrarnas sida. Bland annat en jacka (som jag inte hittade bland hängarna utan på en reklamskylt) från Craft. Spana in sinuskurvan, är det inte vansinnigt snyggt?

Letade och letade men hittade inte jackan. Men mucho fin!

Annars blev jag väldigt sugen på en jacka från Puma och en snygg tisha från Adidas på tallgrön botten och guldtext. såg också några coola hoodies i isiga blåa nyanser som blir hur snyggt som helst mot en guldbrun hudfärg. Dessutom täcktes tre väggar av löparskor av alla olika former, färger och funktioner. Jag hann inte kolla igenom dem men ska så fort jag hinner spänsta ner och bekanta mig med dem

Lila i olika nyanser från Puma. Prasslig och blank och superlätt.

Dessutom var en jacka från Adidas snygg. Jag har länge gillat en liknande sort från Nike och har hittills tyckt att Nike haft både snyggare och bekvämare kläder än konkurrenten. Nu har Adidas hämtat hem igen, inte minst med den nya kollektionen från Stella McCartney (som jag dessvärre inte hittade på Intersport).

Adidas goes 80:s! :)

Annars gillade jag designen på den nya butiken. Ljus, luftig och häftiga detaljer. Som prispallarna med prispokaler vid provrummen. Dessutom gillade jag två rum där det fanns möjlighet att testa innebandyklubbor och fotbollar mot mål. Bra, om inte i annat fall än att roa sådana som inte vill shoppa träningsprylar.

Sparka in flest mål och ställ dig överst på pallen.

I väntan på bebis

"När man jobbar från Stockholm kan man luncha med världens bästa syster yster", lyder ett gammalt djungelordspråk. Eller nåt sånt :)
Mycket av dagens prat berörde bebisen, aka mosters älskling. H*n är dålig på att passa tiden och skulle ha anlänt i lördags. Om man får vara sån, tycker jag inte att det är okej att låta mig vänta så länge. Jag har vetat om pyrets existens i mer än 35 veckor och måste erkänna att det vore trevligare att klappa ett fjunigt huvud i stället för en rund mage. Dessutom tror jag att det är enklare att pussa på tidigare nämnda huvud än på den även beskrivna magen. Men det är ju bara jag det... Suck. Bebis kom nuuuuuu... Jag längtar ju efter dig!

Från koma till spratt i benen

Jag minns faktiskt inte hur eller när jag somnade i går kväll. Men när jag vaknade imorse låg jag uppenbarligen i sängen, avsminkad och med pyjamasen på. Skönt att autopiloten går på när kroppen försatt sig i koma ;)

Lite frukost med SvD som sällskap och jag somnade till i soffan. Igen. Jag vet. Helt hopplöst. Får antingen sova lite längre eller sluta använda soffan (som förvisso är Kungsholmens skönaste. Men i alla fall) som extrasäng.

Jaja.
Vaknade av ett mess om en fika vid Rådhuset. Vi hittade ett ställe med bara ekologiska produkter, me like! Ett par timmar senare med babbel (från min sida) och smarta saker (från Andys sida) var det dags att säga hej då. Jag bestämde mig raskt för att ta en runda i solen. Alltså; SOLEN. Nu är det hopp om livet igen.

Efter ett och ett halvt varv runt min vårgnistrande holme var jag så fylld av energi att jag satte igång med storstädning. Ni vet, rubbet med dammsugning, dammning och undanplockande av vinterkläder. Så skönt att få plocka fram plaggen som minner om att det inte är Narniavinter för alltid.
Och det spratt galet mycket i benen. Kollade snabbt in på Sats sida för att se om det gick något skojigt pass. Och visst gjorde det det; Spinning puls på Zenit. Bokade mig snabbt som 17, packade väskan och traskade iväg. Det tog runt 40 minuter och tror minsann att jag knep de sista värmande strålarna på vägen.

Men väl på cykeln kände jag av gårdagen. Jag hade svårt att höja pulsen till de riktigt höga nivåerna. Syran brände från början. Fast det fick göra ont- dessutom är smärta bara en känsla, ungefär som lycka. :)

På slutet tyckte instruktören att det vore bra om alla fick till 50 situps ett par gånger i veckan för att stärka bålen och på så sätt få mer ut av spinningen. Jag gick till stretchhörnan efteråt för att få lite smidighet i kroppen. Och där låg 12 stycken ur klassen på golvet och gjorde magövningar för glatta livet. Nästan så att jag drog på smilbanden. Och gjorde några situps själv. Jag menar, det skadar ju inte att slipa på magrutorna.

Fanstastisk träningslördag

En sådan härlig dag det har varit. Nä, jag dristar mig till att säga; en sådan fantastiskt härlig dag det har varit! För i dag har det varit "Träna för de hemlösa". Ett grymmans bra initiativ av Sara, Jessica och Åsa där man fick träna så mycket som man orkade och samtidigt ge ett bidrag till Stockholms stadsmission. Så fenomenalt!

Jag och fina Mela innan jag ens börjat träningen. Pigg och glad!
(foto)

Jag drog till med fyra bad ass klasser och älskade (nästan) varje sekund. En boxklass (som låg under namnet Kampsport) där jag teamade med Lotta som tyckte jag hade ett grymt fighting face. Haha, fint värre.
Jessicas Functional moves är precis som det låter; funktionella rörelser. Soligt, roligt, flåsigt och bra drag under skorna. Me like!

Jag kickar mot Lotta och ser nu hur snyggt matchade vi var!
(foto)

Men sen blev det en kamp mellan viljorna. Jag ville, ville gå på Emils cykelpass. Men ville, ville också gå på Ruffien. Efter några sax-sten-påse och tittat inuti en torsk (eller nä, det gjorde jag inte alls. Men det låter bad ass) valde jag det sistnämnda. Jag och Åsa joinade och hon var superstark och helt outröttlig, så grymt!

Superstarka Åsa släpade runt på mig som en liten vante...
(foto)

Efter en timmas brottande, släpande, lyftande och hoppande skakade jag i mina grundvalar. Kan ha varit ett tecken att jag inte ätit sen frukost runt nio. Men det kändes helt okej och tänkte att jag absolut fixar den sista klassen; yoga. Fast det var ganska kört med balansövningarna.... Men galet skönt att sträcka ut kroppen efter en grymmans bra dag.

Benböj och bicepscurl med mig i famnen!
(foto)

Väl hemma i soffan tänkte jag bara sitta en kortkort stund. Bara för att hämta andan och njuta av post-träningskänslan. Tre timmar senare vaknade jag. Med örat dubbelvikt. Rackans. Bara vecket inte blir kvar för alltid. Då får jag antingen gå i mössa mest hela tiden eller skaffa Gustav Vasa-frisyr.

Jag tyar icke mera

Jag gör en paus i jobbskrivandet och slänger ut ett öga genom fönstret. Ni vet, för att få inspiration och fundera en stund på vad som finns borta vid skogsbrynet. Så ser jag att det snöar. Igen. Alltså, det är inte ok. Jag upprepar; det är inte ok.

Den här vintern har varit lika lång, seg och kall som en Starwarsfilm. Och precis när man (läs; jag) har fått en glimt av sol och vår- då blir man (läs; jag) solochvårad. Snön trillar ner och tar över världen igen.

Vintern är lika enveten som Kaddafi som kämpar emot all vett och sans nere i Libyen. Och jag förlorar för en stund allt vad livsmod och glädje heter. Det här är inte roligt och jag vill inte vara med längre. Det är för sjutton mitten av mars. Det SKA vara snödroppar vid varenda husknut. Inte drivor med snö.

Så.
Var går vi från det här? Jag vill inte se ut som om jag har köpt något på Tradera som inte motsvarar beskrivningen. Vill ju bara vara glad. Typ. Och under tiden jag muttrar"Jag tyar icke mera, Karl-Oskar" tänker jag tillbaka till den där sommaren när jag var till sjöss mest hela tiden och satt allt som oftast i peket och solade.

Ahhh....

Rough ruffie

Under Nikekonventet förra året testade jag Ruffie för första gången. Det är en gruppträning med inslag av kamp, pannben och mixad svett. Med andra ord kampsport utan att för den delen behöva slåss. Männen bakom är Musse Hasselvall och Usama Azis- som båda har en gedigen bakgrund inom kampens underbara värld.

Jaja.
Slut på föreläsningen.
I går kväll var det dags igen. Soffan bjöd in till träningsevent och jag hakade såklart på. Vi var ett gäng sköna bloggare på plats, bland andra Em, Mela, Sofy, Nilla, Lotta och Ursula.

Nilla, Ursula, Lotta och jag- som av en märklig anledning masserar magen.
(Bild från Anna.)

Jag visste vad som väntade; 4 block med tre övningar i varje, som upprepas två gånger. Jag parade ihop mig med Nilla och vi satte igång med enkla men mycket tuffa övningar. Som att göra knäböj med polaren i famnen som en koala. Eller att stå i plankan och studsa upp och ner. Pulsen klättrade snabbt upp och leendet var stort. Passet var genomtänkt, noga planerat och utformat för att kunna maxa rejält och erbjuda motstånd.

Dock är det bra att vara med någon jämstark och jämntung. Det ÄR mycket fight mot varandra och är någon märkvärt lättare eller starkare blir det väldigt ojämnt. Dessutom bör man inte vara så kinkig med om det är min eller partnerns svett på linnet. Tänk er rejäla brottningsgrepp där man kan ge varandra finfina vampyrbett.

Mela och jag posar. Snyggish, precis som vanligt!
(Bild från Soffan)

Rent spontant är det här fantastiskt roligt!
Så skoj att jag går i seriösa tankar att utbilda mig till instruktör. Hmm. Det tål att tänkas på ett litet tag. Vill gym, träningsanläggningar and so on ha Ruffie på schemat?

Här finns i varje fall några fler bilder från kvällen. Ser nice ut, inte sant!

Capoiera!

Vänner! Här är ett roligt exempel på både spel och musik, på ett lite annorlunda sätt :)

Aj och oj, men skoj!

Det är farligt att landa i soffan under en pläd som täcker allt utom nästippen och dessutom placera fossingarna på fotpallen. Man tenderar att aldrig komma därifrån. Speciellt efter att ha: A) jobbat hela långa dagen. B) Kört bil och varit intill nöd tvungen att passera inte färre än 19(!) rondeller C) Bambi:at mig till träningen samt D) capoeirat.

Ja, sen har jag häckat 40 minuter på tåg och ytterligare 10 minuter på tunnelbana. Men det konceptet hör till och det vet ni redan om. (Att jag åker vansinnigt mycket tåg alltså. Tänka sig vad vansinnigt lite man egentligen får för sitt svarta SJ Prio kort.)

I alla fall.
I kväll var uppgiften att sätta ihop fyra olika sparkar och undanmanövers till ett jämt flöde. Efter runt en halvtimma gjorde jag en hög spark och det gjorde hemskt ont mitt i Gluteus maximus. Förmodligen blev det en liten bristning i muskeln, som vanligtvis sker då man inte är tillräckligt uppvärmd. Jag var rejält varm och hade dessutom stretchat en bra stund innan. Jaja. Det här ska ju hända någon gång och nu var väl en bra gång...

Men det gjorde inte så ont att jag var tvungen att avbryta. Men nu sitter jag på en ond häck och funderar om jag ska tejpa på en frusen wokblandning till natten. Haha. Eller kanske inte. Men lite voltaren-gel gör förmodligen susen. Nästan, nästan tur att jag ska till ett gäng clowner på torsdag och inte har möjlighet att komma till träningen.
Fast bara nästan. Det här är ju så skoj att jag inte vill missa en enda gång.

I stället för att sticka en tröja

Jag och galet coola Flis.

"Gör du nåt speciellt under lunchen" undrade Flis tidigare i dag. "Närå" svarade jag. "Förutom att springa ett maraton, sticka en tröja med superkomplicerat mönster och- om tid finns- koka ett par kilo hjortronsylt". "Låter trist" sa hon och tyckte att jag istället kunde hänga med på zumba. Och vem är jag att tacka nej till något sådant?

Precis.
Vi drog i väg någonstans i Uppsala (Fråga mig inte vart, har ingen som helst aning. Vi körde höger eller vänster, eller rent av rakt fram.) och ställde bilen på en av norra Europas isigaste parkeringsplatser.
Jag blev hastigt och lustigt utnämnd till första assistent. Det vill säga; Efter två låtar bytte jag Cd och tryckte en, två, tre gånger på >> och placerade mig därefter på min plats igen. Mycket ansvarsfullt vill jag lova!

Efter en galen roligt timma var det plötsligt slut. Och jag har sedan dess nynnat på på den här:

TGIF

Jag laddar för fullt.
I morgon går flyttlasset till Borgen för Felicitas och Hero.Det blir med all sannolikhet ett vansinnigt rusande i trapporna, men den här gången går det nedåt Förra året flyttade vi in Felicitas i lägenheten. Nu har hon och Hero (som inte fanns med i bilden då) köpt hus. Modigt men fantastiskt underbart!

Jaja.
Jag avslutade jobbdagen med ett telefonsamtal som inleddes med "Jag är ju ingen rasist..." Av erfarenhet vet jag att luren inte läggs på med ett leende från min sida. Försökte i alla fall låta mitt professionella jag sköta snacket och koppla bort min privata sida. (Men var tvungen att frustrera av mig med ett par kollegor efteråt. Så klart. Det hade ni med gjort.)

Upp på blåa faran och iväg till Sats där Yogan nästan hade satt igång. Som alltid i de sammanhangen rusar jag in med andan i halsen och släcker nästan ljuslyktorna på scenen när jag far förbi.
Bra start. Kanske inte, men det blev 70 fantastiska minuter av att sträcka ut kroppen på alla möjliga vis. Och visst har det skett saker sedan jag började med capoeira för ett halvt annat år sedan. Heja stretch och höga sparkar! :)

Men nu är det dags att sova. Jag är rejält trött efter en lång vecka fylld av träning, vänner och arbete. Och imorgon gäller det att mobilisera krafter för att lyfta lådor och möbler. Men sen väntar flyttpizzan som aldrig smakar så bra som efter en flytt.

Sov gott, darlins!

Fjortisklädd

Någon gång när mjukisbyxor började synas på var och varannan tonåring, lovade jag mig själv att aldrig någonsin visa mig i offentligheternas ljus i sådana. Det är fruktansvärt fult och förvandlar vem som helst till barbapappa. Men å andra sidan finns det verkligen inget skönare plagg. Och speciellt inte efter att ha tränat intensivt i 90 minutrar och jag inte kommer hem förrän en och halv timma. Då vill jag minst av allt tråckla på mig jeansen igen och stappla mot hojjen.

Varje tisdag- och tordagskväll klär mig som om jag vore hälften så gammal.

Som ni förstår har jag skrotat mitt gamla löfte (och jag vet att syster yster kommer skaka på sitt blonda huvud och anse att förfallet är nära) och knixar på ett par mjukisar efter varje träningspass. Det må se ut som om jag vore 14 igen, men jag bryr mig inte så värst mycket. Det är obeskrivligt skönt och då är det sannerligen värt det. Dessutom är jag fri att matcha med vilken annan bekväm överdel som helst. Som i kväll då jag valde en tunn fleecetröja som är lika len som en kalvmule.

Lovely lakrits

Svart, svart, svart...

Häromdagen fanns en Gott och blandat-påse på mitt skrivbord. Det fanns ett tiotal godisbitar kvar när jag lämnade på kvällen. Morgonen efter var den lika tom som en innebandyboll. Not ok. Men när man inte vet vem man ska skylla på, skäller man inte alls.

Alldeles nyss kom Arre över och undrade om jag ville ha hans (som han sa, otäcka) svarta bitar. Lovely lakrits! De är ju de godaste i hela påsen, till och med bättre än de gröna OCH röda tillsammans.
Dessutom plöjde han igenom ett utkast till en artikel jag jobbat på i dag och stämplade "like" på armen.
Thats ok!

Visserligen upp- och ner. Ändock står där Like!

Twitterfunderingar

Jag har twittrat sedan drygt ett år tillbaka. Väldigt skojigt, även om jag föredrar facebook alla dar i veckan.

Som ni vet har man efterföljare på Twitter och jag blir lite konfunderad varför vissa följer mina inlägg. Som till exempel Big brother UK, Trysil Hotell och Stockholm SE som handlar om väder. Nog för att jag sett ett och annat avsnitt av Big Brother (Sverige ska tilläggas. Speciellt när min gamle klasskompis vann hela rasket 2003) men jag har aldrig varit i Trysil eller är någon expert på väder och vind. Så frågan är så klart varför de följer en träningstokig smålänning i exil, som aldrig någonsin ha nämnt (eller kommer att nämna) det som de uppenbarligen står för.
Någon som har en tanke?

Avklarad träning

Klockan är efter läggdags och jag har precis kommit hem. För att varva ner lite tittar jag på Criminal minds, fast det inget vidare bra knep att få ner pulsen. Att kolla på thrillers innan jag somnar brukar ganska effektivt skrämma Jon Blund på flykten.

I alla fall.
I kväll har det blivit två timmars träning. Jag skulle vilja skriva två timmars härlig träning, men inte den här gången. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Antingen var jag fortfarande upprörd över en situation på jobbet tidigare i dag, eller så var jag helt enkelt inte på humör att träna. Fast förmodligen borde jag gett mig i kast med något som jag inte behövde koncentrera mig speciellt mycket. Med andra ord lade jag inte manken till utan sveptes bara med i den allmänna yran.

Det är så att jag skäms.
Träning SKA inte bara avklaras, åtminstone inte i min värld. Den är värd att behandlas med passion, energi och glädje. Om inte för min egen skull så för de runtomkring som inte vill fastna med blicken på ett surkart i rosa linne.
Om nu Jon Blund dyker upp i natt, vågar man hoppas på att han har med sig ett färgglatt paraply?

Framsteg kan också komma i myrsteg

Stå på händer. Gå på händer. Göra volter från både händerna och huvudstående. Som ni anar var det akrobatik för fulla muggar under träningen. Vår mästare (det åter konstigt men så lyder titeln på vår instruktör som har den högsta graderingen.) har slagit sig i backen på att vi ska kunna promenera runt lika lätt och ledigt på händer som på fötter.

Jorå.
Lätt som en plätt.
Eller något i samma stil.

Nu har jag ingen liten inneboende akrobat . Kanske försvann den i samband när jag fyllde 12 år - eller så borde jag aldrig ha slutat vistas upp- och ner. Mitt största problem är att jag är rädd för att slå över, tappa balansen eller rasa ner på huvudet och bryta nacken. Det är inte speciellt troligt, men det inser inte min skalle. Men med lite envishet och *piiip* anamma går det. Jag kanske inte spatserar runt men kan i alla fall gå upp emot en vägg och stå där en stund. Framsteg kan också komma i myrsteg.

Vi avslutade träningen genom att göra en volt med hjälp av mästaren. Och det var riktigt roligt! Så här gick det till: (Ber om ursäkt för suddiga bilder. Se det som något konstnärsaktigt!)

Pequeño maní ställer sig på händerna....

... M sviktar bakåt...

... och jag har precis landat efter volten.

Hörrni, äntligen är februari slut!
Den här hemska, gråa, kalla och deprimerande månad som trots sina få dagar verkade hålla på i all evighet. Och visst gick vi levande ur striden! Nu kommer mars med vitsippor, barmark och ett och annat snöfall. (som kan göra den mest stabile nedslagen.) Men förtvivlen icke, våren ÄR på väg! Det är så att jag får lust att hoppa högt av glädje, eller rent av att hjula en sväng...