Jordens undergång

Ibland tror jag att "någon" vill säga mig något. Jag säger inte att det är Gud, universum eller ens the holy Pope him self. Men nog är det något på gång. Absolut. Alla gånger.

Alltså:
I morse snabbade jag i vanlig ordning på stegen mot tunnelbanan. För att spara några sekunder tänkte jag över (den under vintertid tömda) plaskdammen. Längre än så hann jag inte tänka förrän jag befann mig i raklångt läge på betongbottnen. Knäet i gruset och händerna flaxandes vid öronhöjd. Vid en närmare koll såg jag en reva i jeansen samt smärre blodvite.

Fast än var inte prövningens tid över.
Efter en sväng på Det Allra Hemligaste gick inte dörren upp. Ni vet den där fasan man hade som barn att bli inlåst bakom en kärvig dörr. Nu, efter 29 år i livet, inträffade det. Jag drog i handtaget, vred på låset och skuffade på dörren. Den klamrade sig lika envist fast som Kim Il Jong II i Nordkorea. Jag drog lite hårdare och gav dörren rena rugbytacklingar. Nada.

Så där lite punkaktig med såväl trasiga jeans som knän.

Plötsligt kändes luften väldigt syrefattig. Värmen trängde sig på och rummet krympte flera kvadratmeter
Efter en kvarts tjoande och bankande från min sida kom det förbi en välsinnad kollega som fick upp dörren. Och jag fick ner pulsen och hämtade en välförtjänt kopp kaffe.
En sån start på dagen.
Är det underligt att man funderar över jordens undergång?