Efter en trevlig kväll med capoeira och fika i Uppsala inser jag att klockan blivit sen. Det är av yttersta vikt att vara hemma senast 22.15. Att missa Mad men är överfört till listan av dödssynder. Och en sådan synd - oförlåtlig till råga på allt- vill man inte begå.
Jag rusar och satsar allt jag har upp för trappan på stationen. I vägen hasar en äldre dam med tyngd i stegen. Kanske har hon snubblat i en hink med tapetklister? Jag har ingen aning. Ett står dock klart; Jag kommer inte om. Ty icke är hon endast långsam, hon är tillika bred som hon är lång. Tåget står på perrongen. Med ett kast som påminner om Stålmannen flyger jag mot dörrarna. Dunsen ekar över stationen. De låter så när man får närkontakt med nystängda dörrar.
Akt 2- Vardagsmotionens mecka
Varv läggs till varv som läggs till varv på perrongen. I skenet från en gatlykta läser jag ett uppslag ur en gratistidning som ligger hänsynslöst kastad på marken. Ena rubriken är lite svår att se, det står en pappersmugg från McDonalds i vägen. Efter 25 oändliga minuter kommer Upptåget- som jag egentligen aldrig tar. Men nu är det en nödsituation. Så susar vi genom natten till pendeltåg och så småningom tunnelbana.
Akt 3- Hemåt det bär
En timma senare står jag på hemmastationen! Nu måste det bli rekordfart hem. Mad men har redan börjat och vem vill missa mer än nödvändigt? Hoppar ut i vägen, trots att det kommer bilar (Don´t try this at home, kids) Parken tar vid och i kanten saxar jag över låga bänkar och häckar i en salig mix av Janne Boklövs V-stil och Emma Greens pumaskutt. Famlar i fickan och fiskar upp magnetbrickan som låser upp dörren. Omgiven av mörkret lyser portlåset rött. Försöker en gång till. Rött. Ser på brickan som inte alls går till porten utan till jobbet. Den rätta ligger fyra våningar upp i lägenheten. På något sätt har jag lyckats byta ut dem mot varandra.
Akt 4- Ensam i mörkret
Jag står på trappan utanför en igenbommad port. Ingen magnetbricka att låsa upp dörren med. Inget öppet servicekontor. Och ingen som verkar vara på väg hem i denna gudsförgätna natt. Syster yster ploppar mosters älskling i stort sett när som helst. Uteslutet att störa dem. Vännerna är A) på semester utomlands B) i villor långt utanför stan C) Inte ens i närheten av stan. Inga lysande utsikter. Jag sätter mig på trappan och gungar som ett rumänskt barnhemsbarn. Fingrarna blir stelare, huttrandet tar över och hela jag är så hungrig att blodsockret har gått igenom sulorna försvunnit ner i marken. Där, vaggandes på en stentrapp en sen torsdagskväll i mars tar jag ett beslut. Nu ska här sovas på hotell.
Akt 5- Som när ett barn kommer hem om kvällen
På tunnelbanan igen funderar jag om hotellen tar in gäster som är klädda i myspyskläder och har oborstat hår. Och om de tycker att det är underligt att man köper kittet tandborste-tandkräm-mascara i reception. Så bläddrar jag på måfå – eller om det är en ingivelse- genom telefonen och hittar Min port. Sicket pucko jag är! Alltså. Det är makalöst! Jag kan öppna porten via telefonen, lika enkelt som genialt.
Jag hoppar av, tar nästa t-bana hem och för första gången sedan jag flyttat in öppnar jag dörren på annat sätt än med magneten. Studsar upp för trapporna och känner mig med ens ganska lycklig. Och väldigt dum. Men mest tacksam för att ha sparat en väldans massa pengar. Det enda jag inte gillar är att Mad men har slutat för länge sedan.
Folket på centralen tittar snett. Mysbyxor på allmän plats, sicken stil!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar