måndag 23 januari 2012

Hipp hipp hurra !

Italienskt bubbel i glaset och förrätten på gång. Mina vänner, jag tror att det här kommer att bli en särdeles god födelsedag.

Lyxfika på en måndag


Lyxfika i dag, trots att det är måndag. Vad är det egentligen för fasoner? Ja. Jo. Jag håller med. Att inleda veckan med sockerbomb OCH fruktchock är kanske inte det man borde göra. Men fyller man 30 så gör man. Och det är visst det jag (och allra käraste syster) gör i dag.
Hipp hipp hurra! :)

söndag 22 januari 2012

söndagsjobbar och står i


Söndagsjobb hela dagen i dag. Det är faktiskt helt okej och inte alls så illa som det låter. Det brukar vara precis så mycket att göra att det hinns med en kopp kaffe och en snabblunch. Och i dag var det verkligen tvunget att bli en riktig snabbis. Helt plötsligt rasade det in uppgifter och ämnen som skulle bevakas. Vi drog i väg med bilen, hoppade in på närmaste Donken och beställde det vi ville ha. Jag tog deras senaste nyhet- inte kalasgott med funkade för stunden.
Men det bästa var absolut att få se snön singla ner från himlen. Äntligen blir det vinter, hörrni! :)

fredag 20 januari 2012

Lyxfika så här i förskott


Det är som sagt sista fredagen då jag är 20-någonting... Det tänkte nyhetschefen minsann fira tre dagar i förskott. (eller så gillar han bara tårta...) Vi - hårt arbetande medarbetare- ringdes upp med lyxfikapinglan. Och där väntade på min ära verkligen lyxfika. Där stod en finfin tårta och det levererades sång och något som förmodligen kan liknas vid tal. Marsipanrosen visade sig vara min och den tryckte jag glatt i sidan på tårtbiten. 
Mycket fint.
Och gott.
Jovars. Lite skoj är det att fylla år. Även om det inte är förrän på måndag.

Nu beger jag mig mot stan. Inte för att åka hem som jag först planerade. Nope. Fenomenala Flis spionerade (aka läste bloggen) och föreslog en fika innan timmen blir allt för sent. (Jag _ska_ lägga mig i hyfsad tid. Så det så) Trevlig helg på er, my darlins! 

Sista fredagen

Oye, folket! Ni vet hur det är när tiden inte räcker tid. Ni vet hur det känns när deadlinens bila kittlar nackhåret och hur kyligt det blir arbetstempot går så snabbt som det viner om öronen.
Då så. 
Då har ni ett hum om hur min vecka har varit. Det är totalt galet. Nej, det är TOTALT galet hur mycket man egentligen kan få gjort innan förståndet trillar av. Tur att jag har fått perspektiv på tillvaron genom att träna. Det känns som om hela vardagen skulle gå under i något slags töcken om jag inte tränade alls.
I måndags kalasade jag med grispasset. Med på banan kom inte färre än fyra personer. Det, mina vänner, är inte alls illa då det i snitt brukar röra sig tre personer i gymmet samtidigt. Jag peppade, hoppade och höll koll på övningarna. Det var minst lika jobbigt som sist och svetten lackade. Underbart! 
Sedan dess har det blivit en squashmatch (där det förresten var längesedan jag blev SÅ arg. Kan väl sammanfatta med att vi båda är illa tjurskalliga.) och ett par styrketräningspass.

Och nu är det äntligen fredag igen. Det är min sista fredag som 20-någonting och det kommer jag fira i all ensamhet. Ja, min sista fredag alltså. Snus är på andra äventyr och jag vill bara ta det lugnt. Krypa ner i soffan och dricka hett the. Jag velar mellan att kolla på film eller återse någon fantastisk serie som jag inte sett på år och dag. Och jag ska lägga mig tidigt för att sova så länge jag vill.
Så fenomenalt fantastiskt! 

fredag 13 januari 2012

Fredagen den 13:e

En mössa är bra att ha, speciellt när snön viner runt skulten.
Jag blev bjuden på lunch idag hos coolaste Marie. Hon bor runt åtta minuter från jobbet och jag kastade mig upp på cykeln. Under tiden snöade det rejält och det betyder att alla isfläckar på ett mycket listigt sätt göms. Ett tag kände jag mig Evel Knievel på min Blåa fara. Än for jag dit och än for jag dit och än for jag nästan ner i diket.
Huvaligen.
Lunchen var mucho god och tiden gick i vanlig ordning alldeles, alldeles för fort. På vägen tillbaka följde jag mina egna däckspår och blev på så sätt förvarnad om isgator och halkiga områden. Alldeles helskinnad kom jag tillbaka till jobbet. Tur det, det är trots allt fredagen den 13:e.

Alltså, här skulle jag inte ha cyklat. Solid is hela vägen ner till Kina. Minst. 

Sista kvartalet: Det när jag hittade en Snus

Här är det tredje och sista kvartalet och återblicken för 2011. Den första delen är här och den andra finner du här.


September:
Den fjärde september åkte jag ensam till New York. Det var första gången jag var i USA och jag var där på jobbuppdrag. Det blev totalt 12 dagar i jättestaden där jag skildrade 10-årsdagen av terrorattackerna. Jag mötte folk som undvikit Ground zero sedan 2001. Jag pratade med folk som såg när planen kraschade och jag såg folk som grät när de gång på gång upptäcker att tornen inte längre står kvar. Jag fick möjlighet att vandra längs New Yorks gator och jag vill hemskt gärna åka tillbaka.
Här och här och här kan du läsa några artiklar.
Minnesdagen 11 september. Flera hundratusen hedrade de som omkom i attackerna.
One trade tower som står på samma plats som Twin towers en gång gjorde.

Manhattan.
En av alla dessa skyskrapor

Oktober:Det var fortfarande varmt när jag åkte hem till Öland för en helgs skördefest. Vi gick i t-shirt och det kändes väldigt konstigt att provsmaka glögg och prata om skördefester när temperaturen gick mot 23 plusgrader. Min bror, hans flickvän och min moster var också gäster och vi fick en superhelg tillsammans.
Hemma i de mer norra delarna av landet väntade Snus. En helt fantastisk person som jag första gången träffade i juni och som undan för undan tog över hela min tankeverksamhet . Jag berättade inte för en enda skäl för jag behövde massor av tid att tänka efter vad jag egentligen ville.



En farlig pumpahund på Ölands skördefest 
November: 
Det började bli kallare ute det gillade jag inte alls. I början av månaden tränade jag på en capoeriarörelse som gjorde att en disk i nacken brast. Det gjorde vansinnigt ont och jag blev helt vimmelkantig av tabletter och smärta. Någon vecka senare åkte jag på världens magsjuka och var dryga timmen från vätskedropp. Det tog på krafterna men jag blev snart bättre. Mycket tack vare att Snus tog hand om mig på allra bästa sätt. Vi umgicks allt mer och mer, en sådan fantastisk känsla att komma någon annan såpass nära! :)

Det här med att ha ont är verkligen inte min grej.

December:
Julmånaden gick i ett flygande fläng. Det blev en hel del träning och jag såg våldsamt fram mot julen. Intill det sista var det osäkert om jag ens skulle hem. Men någon vecka före jul berättade syster yster att de skulle till till Smålands  mörka skogar. Glädje! Väl där myste vi på äkta familjevis och jag hade lilla Easter i famnen så mycket som möjligt. Mosters älskling!
Nyår spenderades med snygga capoeiristas och det var en jättehärlig tillställning. Det gamla året avslutades och det nya inleddes på det mest perfekta sättet. Och jag insåg att jag var lycklig, precis som det livet var just här och nu.

Julen är här. Och Easter älskade att leka med (plast)granen. 

Kom och säg hej!

I går kväll var det äntligen dags årets första capoeiraträning. Mina kinkiga fötter protesterade i vanlig ordning och ställde till med blodkalas. Fast efter drygt ett och ett halvt år med barfotaträning börjar jag vänja mig. Jag menar, ett par blodblåsor har aldrig dödat någon. Det gör bara himla ont.

Vi går härifrån till evigheten... 
Det blev en fantastisk träning med många sparkar, flåsiga sekvenser och flera skratt. Härligt att äntligen vara på banan igen och känna att kroppen samarbetar. Det blev dock inga akrobatiska äventyr på huvudet eller nacken. Jag må bara envis men sällan dumdristig. I alla fall inte så ofta. Åtminstone om man frågar mig...

För er som (fortfarande) är sugna på att komma och kolla på hur capo ser ut IRL, finns det en strålande möjlighet på söndag. Mellan klockan 16.00 och 18.00 har vi öppet hus i  Uppsala DanceCenters lokaler bakom missionskyrkan.
Här finns kartan :)
Se så, kom och säg hej till mig!

torsdag 12 januari 2012

Apjobbigt grispass


Det är inte ofta jag använder ord som "grispass". Men i dag var det i sanningens namn ett sådant. För att få omväxling bytte jag ut några övningarna i Tabata-intervallerna och slängde om dem huller om buller. Resultatet blev så här:

- Mountain climber
- Djupa knäböj
- Swing med kettlebell
- Armhävningar
- Burpees

- Utfall
- Plankan
- Hopp på bänk

- Triceps på bänk

- Omvända crunches

Som vanligt körde vi 40 sekunders arbete och 10 sekunders vila. Fyra varv efter varandra. Det var... hmmm... ja... jobbigt.
Typ.
Om man nu med jobbigt menar att pulsen spräckte max-sträcket, linnet klibbade mot magen och att stjärnorna framför ögonen var lika många som på Hollywoods gator. Ja, då var det jobbigt. Och jag är väldigt nöjd- både med passet och utförandet. Det SKA ju kännas att man är igång, annars blir det ingen kvalitet att prata om.

Medan Señor M köpte lunch i restaurangen övertalade jag tjejen bakom disken att joina oss nästa gång. Så. På måndag 14.30 kör vi igen. Den gången ännu fler repetitioner och med högre musik i högtalarna.
Hojta till om du också vill vara med! :)

Aptrött efter grispass...


onsdag 11 januari 2012

Tre träningar på en dag gör en Ruth glad

Ojojoj. vilken grym träningskväll det har varit. Eller rättade sagt, det började redan runt lunchtid. Strax före halv ett slängde jag ryggsäcken över axeln och kånkade ner till jobbgymmet. Den här gången syntes inte den ilskna tanten till, och lika glad var jag för det...

Vi började med en snabb uppvärmning och fortsatte med knäböj. Det visade sig att uppvärmningen var aningen för hastigt avklarad, i alla fall för min del. Jag höll inte cooren, hamnade i nedersta läget med en putande mage och det knäppte till i ländryggen. Jag försökte med en böj till men gav upp. Det är inte värt att knäcka ytterligare en disk för att jag är dum och fortsätter trots att det gör ont. I stället gjorde jag alternativa övningar där ryggen skonades. Till min förtjusning gick det alldeles bra! Ytterligare ett par benövningar och bänk- hantelpressar senare var jag alldeles glad och dessustom klar.

Direkt efter jobbet kastade jag mig i väg på Blåa faran och tog mig över istäckta gator till Sats. (Det här med minusgrader som blir plusgrader och sedan minusgrader igen är inte alls nyttigt för den allmänna hälsan. I alla fall inte om man skulle få för sig att drutta omkull)
Där väntade 20 minuters jogg på löpbandet och därefter årets första zumbaklass. Nu har jag ju inte sysslat med något som ens liknar zumba på åtminstone ett halvår. Det gick väl... hmmm... så där. Det är ju apsvårt att få kroppen att göra som hjärnan vill! I bland tror jag att jag blev placerad i en gipsvagga från nyföddhetsålder till jag åtminstone var 13. HUR är det möjligt att vara så vansinnigt stel som jag är?! (Tack för det, de Peterssonska generna) Tur är att jag varken blev utkastad eller utskrattad av fenomenala Flis, som höll i passet. Hon säger att det liksom inte gör något att man ser ut som en blandning av Charlie Chaplin, Clownen Manne och Godzilla. Fast. Jag vet inte... Det är väl bra mycket coolare om man mest härmar Bioncé.

Trots att inga pekande fingrar delades ut, vinkade jag hej då när de var en kvart kvar av träningstiden. Jag hade ju andra saker på gång; asthangayoga. I går bestämde jag mig i grevens tid att hoppa på en 11-veckorskurs i Uppsala. Det var samma fröken som jag hade under introduktionen och det kändes alldeles hemtamt. Den här gången gjorde vi inga nymodigheter utan nöjde oss med solhälsning A och B. Det visade sig duga riktigt bra för mig. Ryggen sträcktes ut och jag blev väl ett par milimeter längre av allt dragande i kroppen. Bra där!

Och nu har jag precis fått i mig en tallrik yoghurt med hemmagjort hallonsylt och pumpakärnor. Jag vet att det nog borde finnas någon mer mataktigt på tallriken. Men... äh... Det får bli i morgon. Då står ju bara två träningspass på schemat!

Fler pics från plåtningen

Nytt i butikerna i vår. Träningsvåren blir knalligt färgglad.
Här kommer några fler bilder från plåtningen igår kväll. Det slogs på stora trumman och på plats fanns fotograf, journalist, make up-artist och en stylist. Jag har ju varit med på fotoshoots tidigare men inte en sån här stor med massvis med folk runt om.


Det var roligt att stå framför kameran, även om det såklart känns ganska konstigt att se helt normal ut fast man står i en helt galen vinkel och står fryst i en rörelse. Jag hoppas att fotografen är bra på photoshop... Haha.
Jag tog några provbilder med min ajfån och såg att jag såg himla rynkig ut. Fick ett slag ett våldsamt slag av 30-årskris men lugnades av Flis. Hon påstod att det var alla lager smink som gör att det ser ut som man är skrynkliga damen. Hmm, jag vet inte det ja. Men blev i alla fall lugnare. För stunden...

Fix n´d trix. Prislappen kvar på linnet, det göms under kanten :)

tisdag 10 januari 2012

Leker modell för en kväll

Ibland händer Ingenting. Ibland händer allt på en och samma gång. Som att jag vinner ett set mot ärkerivalen under lunchens squashmatch och att jag blir inringd för att leka modell. Uppsala danscenter ska visa upp dansmode i en bilaga som kommer att gå i Upsala nya tidning om nån vecka (eller två).

I förmiddags blev de en modell kort och när jag fotats en gång tidigare i zumbasammanhang, kom nåt ljus på att fråga om jag var fri och ledig. Naturligtvis var jag det! I skrivande stund sitter jag i bakgrunden och kollar när det fotas salsabilder. Om en stund är det min tur. Det är spännande det här!

torsdag 5 januari 2012

Det där med yoga

Shalan, eller yoga salen where the magic happens.
Jag har under tre kvällar fått ett hum om vad asthanga-yoga handlar om. Fick nämligen en introduktionskurs i julklapp och det var liksom bara att traska dit. Jag känner flera som fullkomligt älskar den här yogaformen och som går dit flera gånger i veckan.

Jag trodde inte riktigt att jag skulle tycka om det. Jag menar, jag är ju mer av det typen som gillar fullt ös medvetslös. Det där med att ha lika långa andetag ut som in och att sträcka ut kroppen i anatomisk omöjlighet (I alla fall om man är lika oböjlig som mig). Men till min förvåning var det riktigt roligt. Yogafröken korrigerade, rättade och förklarade. Vi som var med på kursen härmade efter och åstadkom väl något som kan liknas vid yoga.

Först måste man hitta en matta.
Nu går mina tankar mot att kanske ändå börja på nybörjarkursen som drar igång om någon vecka. Det vore skoj att ge sig på något helt nytt igen. Och det vore trevligt att bli lite vigare, inte minst med tanke på capoeiran.
Så. Jag tar en sväng till i tankarna och få se vart jag hamnar någonstans.

Ljuslyktor finns överallt. Mysigt!

onsdag 4 januari 2012

Träningen och den vansinniga tanten

Det är alltså så här det ser ut när man ligger på golvet i omklädningsrummet.
Varje onsdagslunch är vikt åt träning. Det finns liksom inga andra alternativ- då SKA man kämpa för kung och fosterland. Och då spelar det liksom ingen roll att det står "STÄNGT" på dörren till gymmet (Och en hudvårdsalong i korridoren som leder till gymmet) Det spelar inte heller någon roll att själva dörren in till alla maskiner och redskap är lika barrikaderad som Riga under Ryssarnas ockupation. Det som spelar roll är att man kommer in i omklädningsrummet. Där fanns ju perfekt plats för två personer att skutta upp och ner, göra armhävningar, knäböj och Gud vet vad.

Musiken fick vi från en iPhone och resten var upp till oss. Visst tog luften slut efter halva passet och visst var golvet onödigt hårt för att göra situps på. Men visst var det skönt att klara av ett högintensivt intervallpass.
Fast.
Damen som har salongen blev inte lika glad. Det var längesedan jag beskrevs i liknande termer som luspudel. Inte hade vi en aning om att salongen var öppen, det stod ju stängt över just den skylten. Hur skulle vi kunna veta att hon väntade en kund en halvtimma senare. Och inte visste vi att det var förenat med ursinne att använda ett omklädningsrum som tillhör ett annat företag.
Men det borde vi kanske ha gjort. Vi borde kanske ha tänkt ett steg längre och insett att det inte är okej att gå in genom en dörr trots att man har nycklar till den.
Fast just nu är jag bara glad att vi fick ett träningspass avklarat. Arga tanten får jag ta nästa gång jag är där.

tisdag 3 januari 2012

Andra kvartalet- det när jag inte bloggade


Det här är en del av min årskrönika. Jag har delat in den kvartalsvis för att ni ska orka läsa. Den första delen hittar ni här.
Nog med prat.
Nu kör vi hårt med kvartal numero dos. De månader jag inte bloggade.


Maj

I maj hade det äntligen blivit lite varmt och jag njöt för fullt. En kväll gjorde jag ett rep om några som åker motorcykel varje vecka. Det var helt fantastiskt att sitta på bönpallen och susa fram längs vägarna utanför Stockholm. Jag längtade dock väldigt mycket efter sommaren och efter att vara ledig några veckor. Det var fortfarande tryckt stämning på jobbet och ingen verkade må speciellt bra. Jag var väldigt glad över vänner och familj som fanns i min närhet. Blåa faran krånglade en hel del, men jag lärde mig snart hur man trixar och fixar och att själv är bäste dräng.

När Blåa faran krånglar man den. Såklart.

....
Juni
Sommaren var på gång och värmen med den. Jag tränade på och höll igång med zumba, styrketräning och capoeira. En kväll i början av månaden fick jag vara med och modella för ett danscenter i stan. Även om jag dansar som en kratta syns det ju inte på bilderna... Haha.
På jobbet talades det om ekonomiska problem och  två dagar före midsommarafton kom beskedet att jag skulle tömma mitt skrivbord på jobbet lagom tills den första augusti. Jag blev så klart ledsen och trots alla förändringar som skett, trodde jag nog att vi skulle ta oss i hamn. Nu skulle det bli utan mig.
Man blir snygg av zumba :)
....

Juli
Några dagar in i juli lämnade jag kaoset i Sverige och åkte till Lissabon i Portugal. Där väntade en veckas träningsläger med capoeira. Det skulle bli två träningspass om dagen á tre timmar vardera. Dessutom gjorde vi street-rodas (uppvisning på gatan) solade på stranden, shoppade och lärde känna otroligt trevliga människor. Min vana trogen gjorde jag mig illa... Landade fel i en bakåtvolt och stukade foten. Jag vilade en dag från träning, lindade den hårt och körde ändå. Visst gjorde det ont men jag var där för att träna. På väg hem mellanlandade vi i Paris, åkte in till stan några timmar och flög sedan hem till Sverige igen. Jag var tre dagar hos mamma och pappa på Öland och återvände sedan till Stockholm. 
Street-roda på strandpromenaden. Vi fick stor publik och folk applåderade.
Vi tränade akrobatik mellan palmerna, passade en liten pojk och lindade stukade fötter. Ja, och hade riktigt skoj under en hel vecka.

....
Augusti
Sommarens sista månad kom och jag fick veta att jag kunde stanna åtminstone året ut på jobbet. Läget hade förbättrats något och det var inte möjligt att klara produktionen utan min insats.
Träningsmässigt körde vi mängder med rodas i Uppsala, både i stadsparken och utanför stationen för att visa upp att vi finns. Det var fantastiskt att kunna träna så mycket capoeira under sommaren och jag upptäckte att gänget i klubben var rent av fantastiska. Det blev mycket prat, skratt och delade historier när vi efter avslutad träning gick in på en pub eller matställe för att njuta av sommarkvällarna.
Utanför stationen i Uppsala.


Liten årskrönika- de första månaderna

God fortsättning, vänner!
Nu är det väl dags att sammanfatta det som har varit. Jag tänkte dela in det kvartalsmässigt, mest för er skull så ni orkar läsa det jag plitar ner. :)

okej.
Vi börjar från början tycker jag. Och vi tar det månadsvis (Jag menar, varför krångla mer än nödvändigt)
Så.
Är ni redo?

Januari:
Det var en smällkall vinter med mängder av snö och tonvis med minusgrader. Minns när det var minus 13 i Stockholm och jag anade att det kunde vara aningen kallare i Uppsala. Det var det. Minus 27 närmare bestämt. Men det var även blidväder och jag begav mig ut i skidspåret. Väl där insåg jag att det inte går att vila sig i form, åtminstone inte i skid-åkar-form. Jag såg fortfarande ut som en blandning av sprattelgubbe och lealös docka. Nåja. Det gick ju framåt och jag blev varm.
Dessutom fyllde jag år i slutet av januari. Sista året som 20-någonting och jag påbörjade något som mest kan liknas vid 30-årskris. Flera gånger har jag tänkt att det är bra tur att jag i alla fall ser fem år yngre ut än vad jag egentligen är. 
Som vanligt var jag på Nike convention (som för året bytt namn till Nike blast) Det var uberskoj med massor av fantastiska människor och träningstillfällen.
Varm och go efter nån timma i spåret.

.....

Februari:Vid det här laget var jag vansinnigt trött på snön och kylan. Jag räknade ner dagarna till sista mars och längtade mig vansinnig efter våren. Men ännu mer längtade jag efter mosters älskling, min systers bebis som var beräknad till mitten av mars. Jag såg till att klappa riktigt mycket på magen. Jag pussade på den och pratade med den och gjorde nog allt jag kunde för att bebisen skulle känna igen mig när h*n väl anlände.
För att ha annat än liten älskling att tänka på, ägnade jag oändliga timmar åt att zumba. Min goda vän Felicia är instruktör och drog med både mig och vår kompis Daniel på diverse äventyr. Jag utgjorde en hängiven fanclub och kunde avverka tre zumbaklasser på en kväll.
Efter tre timmars zumba blir man ganska trött.

.....
Mars:
Mosters älskling ville verkligen inte komma. Dagarna gick men ingen liten bedårande bebis visade sig. Så. Tillsist. Nio dagar efter beräknad tid föddes äntligen lilla Easter. Namnet är en ordlek mellan hennes riktiga namn och det faktum att hon är född i påsktider. Ett par dagar efter födelsen traskade jag upp till förlossningen och beskådade det lilla underverket. Det var i sanningens namn det finaste jag någonsin sett, en alldeles perfekt liten varelse som knep mosters hjärta från första stund.

Liten, liten Easter. 

.....
April:
Träning är roligt och det blir ännu roligare tillsammans med andra. I april var det dags för Blogger boot camp, BBC. Jag hakade på och försökte vinna såväl armhävningstävling som jägarvilan.
Men allt var inte soligt och glatt. Min arbetsplats gick igenom enorma förändringar som var oerhört jobbiga. Det hade småskakat sedan sen höst men när min chef och goda vän helt oväntat och plötsligt blev uppsagd, rämnade en del av världen. Vi fick ett helt nytt ledarskap, det ställdes andra krav på oss som anställda och flera slutade i ren protest. Det var rejält tufft, jag kände mig både ledsen och förvirrad och tog beslutet att låta en pausfågel ta över bloggen ett tag. 

BBC under något av alla passen. Foto: Jane Nilsson




Motsatta roller

"Åh, vad det är gott med mat"
I går hamnade jag i en högst ovan situation; jag blev intervjuad. Jag är ju normalt den som håller i frågorna och trådarna. Men nu var det väl inte så hemskt svåra dilemman som skulle besvaras. Jag och syster yster tar nämligen det enormt stora klivet in i vuxenvärlden den 23e januari. Alltså. Det där stora där det är point of no return. Det där steget där man inte längre kan skylla på ungdomens vanvett.
Vi fyller med andra ord 30.
Det måste ju uppmärksammas (...) och en reporter kom hem till mig för att intervjua oss. Lilla Easter var som vanligt med och hon hann äta, sova och leka under tiden hennes mamma och moster pratade på. Jag hoppas att texten blir bra och att våra stordåd kommer i ljuset.
Närå.
Skämt å sido.
Vi är nöjda om vi inte ser ut som två puckon på bilden. Och om det kommer fram hur fantastiskt det är att vara tvilling. Men mest skoj ska det bli att se mitt namn i tryck där jag inte står som artikelförfattare.