lördag 12 november 2011

Diskbråck, på min ära

Med telefonen i hand cyklade jag till sjukgymnasten. Tur som en tok var det inte alls svårt att hitta rätt. Ni vet ju om att mitt lokalsinne är... är aningen skevt och jag tillhör förmodligen topp fem i Sverige att gå fel.
I alla fall.
Sjukgymnasten var det.

Jag hittade dit, hittade in och hon började fråga vad som var fel. Jag beskrev värken i axeln (drog dock inte mina teorier om vad det kan bero på) och svarade bestämt nej på frågan om jag hade ont i nacken. Hon började vrida och vända på huvudet. Hon bad mig trycka tillbaka hakan och sträcka fram den så mycket som jag kunde. och då kände jag hur det ilade till i nacken. Ju mer hon trixade, ju mer förflyttades smärtan från kappmuskeln till en punkt ganska högt upp, bara ett par cm från skallbasen. Efter att ha ryckt och testat armarna utbrast hon "Aha" och skrattade. Det sista bad hon ursäkt för men tyckte det var lite komiskt; här hade jag å det bestämdaste hävdat att jag inte hade ont i nacken när det är diskbråck jag har.
Jaså.
Där ser man.

Sånt har jag aldrig haft innan. Men det gör ohyggligt ont, I'm telling you. Nu väntar rehabprogram med att få den sneda disken i rätt läge.
Det är inte heller så bekvämt. Jag har böjt huvudet bakåt så mycket jag kan tio gånger sträck, en gång i timmen. Det blir ganska många böj på en dag. Och jag hoppas med allt jag har att det går över snart. Vill ju börja träna så fort jag bara kan!

Inga kommentarer: