torsdag 20 februari 2014

Med andan i halsen

Jag gillar att ha koll på saker och ting. Inom den sfären faller vädret. Lika fanatisk som min far kommer jag förmodligen inte att bli, men ser till att veta om det är åtta minus när jag vaknar eller om regnet vräker ner. Därför blev jag hur förvånad som helst imorse när snön dalade ner och placerade sig ett välordnat lager på backen. Det här hade inte appen berättat!
Eftersom jag gillar att sova går jag sällan upp mer än 20 minuter innan jag måste kasta mig utanför dörren. Kvällen innan har jag nämligen fixat att frukosten står klar i kylskåpet, väskan är färdigpackad och kläderna ligger framme. Med andra ord behövs inte så hemskt mycket ansträngning från min sida för att faktiskt komma iväg i tid. Och hinna med tåget eller komma i tid till gymmet.

Imorse blev det lite tightare. Beroende på HUR svårcyklad snön är tar det iallfall minst tre minuter längre tid än om det vore barmark. Det är faktiskt oceaner av tid, I´m telling you.
Så. Innan solen hade hasat sig över horisonten rullade jag iväg och konstaterade att det inte var något dåligt väglag, det tog bara lite längre tid. Det innebar att jag for in i receptionen på Sats och flög förbi tjejen som stod där. Jag hojtade "Jag har kort, visar när jag går". Slängde av mig jackan, högg tag i skorna och shakern och studsade upp till PT-Andreas. Han flinade som vanligt åt mig. Åt att jag alltid kommer med andan i halsen, att jag alltid ser ut som sju svåra år och att jag aldrig någonsin har på mig dojjorna när träningen börjar.
Men det går bra ändå. Han vet att jag inte har något emot att bli driven med. Träningen blir liksom roligare när allt inte är så gravallvarligt. Även om träningen såklart är hård, det är ju det jag är ute efter. Annars kunde jag helt enkelt mystränat på egen hand. Eller helt enkelt inte gått dit alls.

I allafall.
Idag gällde ben för hela slanten. Marklyft, frontböj, raka marlyft, utfallsgång... You name it. Jag blir starkare och starkare. Men det går inte lika fort som jag vill. PT-Andreas kallar det för att jag inte orkar vänta. Det tar tid, säger han. För lång tid, svarar jag. Aja. Det går ju ändå framåt. Och det är väl ändå det som spelar någon roll. Fast. Det kunde gott ha gått liiiite fortare.

Inga kommentarer: