Lunchbänken är ett stående inslag hos oss på Gymgrossisten. Det innebär enkelt att alla som vill kastar på given signal på sig träningsväskan och traskar mot Delta gym. I dag var det inget undantag. Strax innan tolv snörade jag på mig kängorna (det blev ju minusgrader helt plötsligt) och sällskapade med de andra till gymmet. Min starstruck-het över att faktiskt befinna mig på självaste Delta har nästan gått över. Men jag blir fortfarande löjligt glad när mr Ägaren himself hälsar med ett "hej Ruth".
I dag var det inte alls lika mycket folk som tidigare.Föregående veckor har jag fått armbåga mig fram till hantlarna, fått ta de stackarna som blivit över och försökt så gott det gick att göra mina övningar. PT:s till höger och vänster, ibland fler än antal tränande personer.
Men igår, mina vänner. Igår var det riktigt lite folk. Jag kunde köra mina axelpressar utan att få en tackling i nacken. Jag kunde välja och vraka bland vikterna och- hör och häpna- kunna använda en olympiastång första gången jag gjorde ett utfall (kastade mig mot alltså, inte benövningen) mot den. Tjoho. Och med ens blev världen en lite trevligare plats. :)
Jag frågade kollegorna om mina axlar såg bredare ut efter passet. Det hade dom. Misstänker att los kollegos kanske inte riktigt talade sanning här. Men det spelar inte så himlars stor roll. Heja breda axlar. Och heja Delta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar