Berg och dalar och getter och nejder

Jag vet, jag vet. Det var nästan en vecka sedan vi kom hem från Grankan. Men det hände massor av saker under tiden jag saknade uppkoppling mot världen. :)
Okidoke. Let me tell ya. 

En styck övergiven vattenpark. Får man ta hem pelarna?

En av dagarna tog vi bussen till Puerto Rico och begav oss upp i bergen. Vi hade lånat en gudiebok av några compadres, fast den var dessvärre inte så värst tydlig. Lyssna bara på det här: "Fortsätt ungefär 800 meter efter viadukten vid rondellen. Gå förbi vattenparken. Titta höger vid två stora lagerträd där vandringsleden tar sin början".
Jaha.
Det fanns ett tjog rondeller att välja mellan. Viadukten visade sig vara en slags bro och vattenparken var sedan länge igenbommad. (Det stod "semesterstängt" på en trekvartshängande skylt. Verkar som om det suttit där sedan Kalle den tionde tågade över Bält) Och mitt i allt insåg jag att jag inte var helt på det klara hur ett lagerträd egentligen ser ut. Tjoho liksom. Men efter nån felrunda och med hjälp av supertrevliga norrmän nådde vi till sist leden.

Ouch... Inte komma för nära. Dom är nästan 2 meter höga!

Ahhh. Så skönt att lämna stimmet och stojet bakom oss. I stället rådde vinden och det skuttade runt massvis med getter. Några av dem hade klockor runt halsarna och plonget färdades flera kilometer över nejderna. Brun sten, het sol och precis lagom utmanande stigar.

En styck självlysande Ruth. Hur ska annars en ev räddningspatrull hitta mig?

Nog gjorde vi det lite svårare för oss när vi traskade en übersvår sträcka, men det blir ju bara lite extra äventyr. ;) Vi traskade på, fikade lite, njöt av utsikten och besteg alla (nåja) toppar inom räckhåll. Getternas plingplong trängde genom tystnaden och med ojämna mellanrum hälsade vi på någon hurtig norrman som ångade förbi.

Bästa colan evva.

Efter många- och förvånansvärt korta- timmar nådde vi Argenigin. Kändes nästan snopet att hamna mitt i kommersen igen efter att ha umgåtts med bergen en dag. Tsss... Det här måste vi göra om. Snart. Eller i varje fall nån mer gång. Det här med att vandra är totalt awsome!

Solnedgången förgyllde vårt belöningsfika efter vanringen. Fint värre!