När PT:n bestämmer blir det tungt

Jag älskar grejen med träning. Jag älskar energin den ger. Jag älskar förväntningarna innan ett pass och jag älskar endorfinerna som attackerar efteråt. Just det bar jag med mig till gymmet imorse. Där väntade PT-Andreas med ett rygg-axelpass. 

Första momentet blev chins med hjälpvikter. Nä. Nu är jag inte så grym att jag klarar av riktigt chins. Under tiden det kommer kör jag på den excentriska varianten. Det vill säga omvända där man först hoppar upp mot stången för att sänka till bottenläget. Det blev tre set med 10 kg, 7,5 kg och 5 kg. Den första vikten på 2 repetitioner, den andra 4 och sista 6. Hej mjölksyra! :) 

Efter det sprang Andreas iväg nån minut för att fixa en grej. Jag blev lite rastlös och ställde mig i en hiera de hinch. Mest för att jag inte bara ville stå och hänga som ett litet fån. Bara för att ni ska få se hur det ser ut slänger jag in en bild. Den är väl nåt år gammalt där jag hade en lägre bältesgrad än jag har i dag.

När Andreas kom tillbaka skrattade han och undrade vad jag allsindar pysslade med. Haha. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara...
Vi fortsatte till olympiastången där det blev klassisk militärpress (3 set á 6 rep på 25 kg) Därefter stående rodd som supersetades med hanteldrag åt sidan. Så tungt och så jobbigt. Fast det ska ju va så, inte sant? Utveckla, lägg på mer vikt och lyft tyngre- repetera. Träningsfilosofi i dess enklaste form.

Sista övningen för dagen blev lutande bänkpress. Jag har knappt bänkat alls tidigare.Jag har ju i stort sett alltid tränat ensam och det gör att ingen kan passa och man inte riktigt orkar. (Om vi inte räknar med Mållgan då. Men han är himla dålig på att faktiskt hålla stången)
Nu smygs vikterna uppåt och tekniken slipas. I dag tyckte Andreas att fyra set var lagom. De tre första på 25 kg och det sista på 30. Oh man, det kändes vill jag lova. Trots att vi pratar om flugvikter är det tungt! Jag längtar tills den dagen då jag faktiskt lassar på rejäla viktplattor och levererar starka repetitioner. Det krävs träning för att klara av det. Träning, vilja och lite envishet. Fast det sista är jag redan begåvad med. På både gott och ont. 

                                

Den här bilden smygtog jag i omklädningsrummet, snabbt som 17. Alltså, jag gillar inte när folk ser att jag faktiskt flexar OCH tar en bild samtidigt... Huvva. Fast nu vet ju ni om det... ;) Om ni spanar mot axeln så går det faktiskt att se en liten muskel. Hurra!