Det har småregnat hela dagen och den lilla snö som fanns när vi kom är nu puts väck. Men vad är lite regn när en liten måste ut och rastas? Lagom till halv elva drog jag och syster på oss jackor och skor, fick ner en ljudligt protesterande Easter i vagnen och spatserade i väg. Efter tre minuter sov lillungen och vi traskade runt hela byn åtminstone två varv.
Det kändes så underligt att gå runt på de gator som vi känner sedan barnsben. Det här är platsen vi växte upp på, här lärde vi oss cykla, här fick vi våra första vänner och här blev vi stora. Här är allt så annorlunda från det liv jag lever i Stockholm.. Det är skog och skog och åter skog. Alla känner alla och alla vet vilka mina föräldrar är. Det finns en skola där alla ungar går. Det finns ett badställe där alla vaktar på varandra. Kommer en ambulans vet alla vem det gällde en halvtimma efteråt. Det är en mentalitet som går generationer tillbaka och som präntas in hos dem som bor här.
Men jag längtar inte tillbaka. Jag trivs med att vara anonym, att kunna ta mig för saker utan att klasskompisens mormor nämner det för min mamma i kön på Ica. Ändå känns det med ojämna mellanrum alldeles ensamt i Stockholm och jag får en intensiv känsla att det inte borde vara så här- Hemma i Småland kanske man inte alltid umgås, men man vet i varje fall vad personen gör. Och det kan ibland räcka. För än värre att alla vet vad jag gjorde i fredags är att inte en endaste har den blekaste aning om att jag ens existerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar