Det gick ju!

Bild från i somras när jag var i Portugal på träningsresa.
Den är mest med för att det vore nice med varmt just nu.

När jag snubblade in i träningslokalen i går kväll lämnade jag droppspår efter mig. Regnet öste ner och jag såg nog mest ut som en blöt katt. Men det stod träning på schemat och jag krängde om till gul tisha och vita byxor.
Visserligen var jag lika eländigt trött som för någon timma sedan. Men under de följande 90 minuterna hände något fantastiskt. Så fort värmen tagit fart ökade rörligheten. Det gick ju kalasbra att göra riktigt låga duckningar där kinden snuddar vid golvet för att ögonblicket efter göra en hjulning. Även om mina moves knappast kunde beskrivas som kvällens snyggaste, gjorde jag dem och det kändes himla bra. Endorfinerna kickade igång och den sega känslan försvann i samma takt som sekvenserna utfördes. Det var helt fantastiskt.

Och jag är så glad att jag ändå tog mig dit. För tänk om jag gett efter för träningsvärk och värkande huvud. Då hade jag aldrig fått uppleva det härliga i att drabbas av träningsglädje. Sånt som livar upp vilken regnig höstkväll som helst.