Vårjogg och pulserande capoeira

Jag kom ifrån jobbet tidigare än beräknat ikväll och bestämde mig på tre minuter att ge mig ut på en springrunda. Det var första gången jag sprang i området och bestämde mig för en idiotsäker plan: Jogga rakt fram en kvart, vända på steget och jogga tillbaka. På så sätt är det (nästintill) omöjligt att klia sig i håret och undra "Hur 17 hamnade jag i Eskilstuna?"

Benen övertalades till att ta det lugnt. Andningen är inte helt bra än och jag har inte sprungit på över en månad. Surt sa räven, och jag ville inte alls vara med om att huvudet menar "Vi tar väl 4.45 som vanligt" och får nöja mig med 6.0. Nu har jag ingen aning hur fort - eller snarare hur sakta- det gick. Men det här var inget fartpass utan ett känna-efter-pass-där kroppen fick visa vad den gick för.

Bra.
Det gick bra.
Konditionsmässigt ligger jag väldigt bra till och det är en lättnad. Jag skulle kunnat dra på med ytterligare fart. Ja, det vill säga om dumknäet inte hade börjat pipa efter dryga 20 minuter. Hur trist som helst. Jag som har nya sulor och allt... Trots det blev det en skön runda med svala brisar genom håret och doften av grönt gräs.

En halvtimmas jogg och jag är gladgladglad.

Jag hann knappt in i träningslokalen igen förrän löparkläderna i ett huj byttes ut mot vita byxor och vit tisha. Inte visste jag då att det skulle bli en och en halv timmas fantastiskt rolig träning. Det var precis lagom svåra sekvenser och exakt rätt tid för att lära sig dem. Kroppen samarbetade fint med muskler, koordination och puls. Det var en sådan träning som jag aldrig ville skulle ta slut.