Allt är inte som det ser ut att vara

Vi tar ett varv till på Blogger boot camp: På lördagens eftermiddag- medan tuffingarna var på Gärdet och pinades Inte under Pontius Pilatus, utan under Marathonmia.) - var jag på självförsvar med ascoola Jo.

Där fick jag veta att handflatan kan smula sönder ett näsben och en häl kan krossa fler fotben än en truck. För att få till den rätta schvungen med näven övade vi på varandra. Alltså. Inte PÅ varandra i den mening att näsor knäcktes till höger och vänster. För det första kan man ju bara öva en gång vilket är bortkastat eftersom en gång är ingen gång och man behöver massvis med träning för att lyckas. Som alla vet är repetition är all kunskaps moder. För det andra är det en ren säkerhetsrisk med såpass mycket blod på golvet. Man kan ju halka och göra sig illa. Vi knockade mitsar i stället.

Vi är ganska snälla, innerst inne.

Ok.
Låt mig komma till poängen.
I går kväll ringde syster yster som fnissande berättade att hon pratat med svägerskan, som i sin tur talat med en gemensam vän. Denna hade varit på BBC och hade fightats mot syster yster på Jo:s klass. Men allra käraste syster hälsade inte, inte ens lite grann. Bekantingen undrade försiktigt om syster A) har klent minne B) Inte gillar henne eller C) helt osannolikt har en tvillingsyster.

Jorå.
Svägerska bekräftade alternativ C. Det händer att folk tar fel på oss och jag tycker alltid att det är lite märkligt eftersom vi inte är jättelika. Fast otroligare saker har inträffat i världshistorien. Vad jag dock förvånas ÄNNU mer av är att folk sällan hälsar först eller frågar om man är den ena eller andra personen. Att bli anklagad för att ignorera en annan person känns så där spännande- inte minst när man aldrig träffat personen innan.
Så. Folks.
Är vi överens, om ni ser mig och jag inte hälsar är det helt okej att fråga om jag verkligen är jag. Och om det är min syster är det bara att le stort och säga hej. Hon är ganska snäll, hon med :)