Jag kan inte hjälpa det men känner mig ledsen. I början av juni åker tjejerna till New York. Vi har pratat om ett tag att resa någonstans tillsammans. Men i fredags fick jag ett mejl att Sofy och Mela hade bokat flyg och hotell, vi andra fick hänga med om vi ville. Terese och Jane nappade omedelbart och jag ville mer än jättegärna också svara "Hurra, klart att jag är på. Vi bokar nuuuuuuu!"
Men hur jag vänder och vrider är det just nu omöjligt att få ihop summan som krävs för resan. Missförstå mig rätt, det är absolut inte nödvändigt att shoppa upp halva Manhattan bara för att man drar till NY. Men om jag ändå ska dit, är det inte roligt att känna att jag måste vrida och vända på varje cent... Dessutom skulle jag avsky att behöva avstå massa roliga saker bara för att jag precis har råd med flyg och boende.
Därför tackade jag nej. Och känner mig på en gång utanför och väldigt ledsen. Nej, jag missunnar inte tjejerna resan. Inte för allt i världen. De är värda den, inte minst efter allt slit med BBC and so on. Det jag menar är att JAG är uppgiven för att jag inte har resurser nog att hänga med. Jag vill inte känna så, jag vill bara kunna rycka på axlarna och tycka att "jaja, det kommer fler resor med gänget". Men det gör jag inte. I stället blir jag ledsen och arg för att jag reagerar som jag gör.
3 kommentarer:
Åh, men jag förstår dig... såklart att det känns trist att inte KUNNA hänga med! :( Men som du skrev, det KOMMER fler resor!! Kram!
Jag förstår dig vännen. Helt och fullt, på alla sätt. Och jag tycker att det är så himla tråkigt att du inte kan följa med. Men det KOMMER fler tillfällen. Stor kram! <3
usch, den känslan är inget kul. Klart man blir ledsen när man inte kan göra saker man vill. Vi får hitta på mnågot annat - där det inte hänger på ekonomin.
Det är oftast svårt att ha råd med spontanresor. Jag firar höstens framgång med en unnamig-resa, synd att du inte kan få bonus för bra texter Ruthie! Kram!
Skicka en kommentar