tisdag 7 september 2010

Det ofattbara

Där gick vi över Västerbron. Hand i hand med spänst i stegen (jag i ketchupröda sneakers och han i blanka svarta) Beundrade strandpromenaden och staden ovanför med alla miljoner ljuspunkter. Och längs vattnet for en ambulans med blåljuset blänkande i vågkrusningarna och sirener i dopplereffekt. ”Hemma skulle folk varit vansinnigt nyfikna över vem det gällde” sa jag och kvävde en skrattfrustning, väl medveten om att jag själv faller in i den när jag hälsar på.


Ytterligare steg, det började slutta utför och vinden gick genom rufsigt hår. Plötsligt syntes en brandbil mitt på bron. Poliser cirkulerade runt och åskådare stod med armarna runt om varandra. En kall rännil kilade nedför ryggraden.
Det bådade inte gott.


Och just när en polis med blänkande reflexer kom emot oss fick jag syn på henne. En tonåring klädd i rutig jacka med håret ihopslarvat i en tofs i nacken. Hon stod på tåspetsarna bakom stängslet och klamrade sig fast med stela fingrar.
Trafiken stod stilla medan cyklister tyst susade förbi. Förmodligen var många ovetande om det som pågick. Och vi blev beordrade att klättra över mitträckena till nästa sida av bron.
Så släppte hon taget. Utan något som helst ljud. Inte något alls.


Jag vet inte vem hon var. Jag vet inte hur det gick. Men jag är en av dem som berörs ändå.

6 kommentarer:

ÄtaTränaKämpa sa...

Åh, herregud vad fruktansvärt. Sitter med gåshud här. :(

Annika sa...

Men fyyy! Det uppstår så mycket frågor och jag håller med om att man berörs även fast man är en simpel åskådare. Jag har själv bevittnat inte mindre än två självmord och bar länge med mig hemska minnen från de tillfällena...

Katten sa...

Aj vad det gjorde ont i hjärtat. Jag cyklade där i går eftermiddag och tänkte på alla de olyckliga själar som sett det som sin sista utväg. Jag hoppas verkligen hon klarade sig och hittar en varm famn att få stöd i.

Johanna sa...

Men... usch, otäckt! Och jag hoppas oCKSÅ att det ändå på något vis slutade/slutar lyckligt.

soffan sa...

Åhh, så fruktansvärt sorgligt...

Ruth sa...

ätatränakämpa: Ja, det var hemskt!

Annika: Oh, fruktansvärt!! Man tar illa vid sig trots att man egentligen inte har med saken att göra. Jag hoppas att ingen av oss kommer bevittna något sådant igen

Katten: Jag med, jag med. Att någon finns där som tar hand om henne och får henne förstå att det alltid finns en orsak att leva vidare.

Joho: absolut!!

Soffan: Minst sagt.