söndag 11 juli 2010

Att leva livet mitt i steget

Jag är så frustrerad, arg och samtidigt ledsen. Kroppen samarbetar inte för fem öre. Jag tokhostar och en nackspärr (som jag fick på Utö för två veckor sedan) har vandrat ner i skulderbladet och blivit till en finfin muskelinflammation. Dessutom bråkar dum-knäet igen.

För någon dag sedan snörade jag på mig skorna och gav mig ut på en runda. Efter 25 minuter satte smärtan in så våldsamt att jag bara ville sätta mig på vägkanten och gråta. Det värsta är att jag inte förstår varför det händer just nu. Det har gått så bra innan och jag utökade långsamt mina rundor. Först ett par kilometer som blev tre, fyra, fem och mot milen. Det kändes så fantastiskt - även om konditionen kanske inte var tipptopp. Rehanövningarna gick bra och de svaga partierna blev starkare.
Ändå gör det ont.

För den som aldrig varit med om den otroliga känslan med att springa, kan det vara svårt att veta hur det är att inte kunna. "Börja cykla eller simma i stället om du är ute efter konditionen" menar många.
Men det här så mycket mer än löpning! Det handlar om att känna vinden i håret, känna pulsen, höra skorna mot asfalten och att veta om att kroppen älskar varenda sekund. Att låta tankarna sväva fritt, att släppa fram de goda känslorna och springa i från de dåliga.
Att leva livet mitt i steget.

Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Leta upp en ny sjukgymnast, fortsätta traggla med samma övningar som jag fick i våras eller att helt enkelt lägga dojjorna på hyllan. Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag saknar löpningen så otroligt mycket.

1 kommentar:

JoHo sa...

Usch, vad TRIST att kroppen inte samarbetar :( Jag förstår att du blir både frustrerad och ledsen! Jag har tyvärr inga supertips, men håller tummarna att det reder ut sig!

(din semester ser för övrigt ut att ha varit SUPERNAJS! :))