Isvaken nästa

Jag är en badkruka av stora mått. Faktum är att jag borde vara sekreterare i badkrukornas riksförbund. Och det hela är så enkelt att jag avskyr att frysa. Inte trippar jag omkring i alldeles för lite kläder när det är för få plusgrader ute, således doppar jag mig inte när det är under 25 grader i yttemperatur.

Ciccis och syster yster i badartagen.

Men när det är värmebölja (hallelujah) hör det till att man åker till stranden. Det gjorde naturligtvis vi med. Syster yster med tillhörande make kom i går och kompisen Ciccis anlände redan i måndags (medan Mr J åkte till Almedalen i tisdags) Vi klev ut på bryggan, vidare på flytpontonerna och badstegen. Modern kastade sig i vattnet, utan vare sig respekt för liv eller lem. Ciccis var inte sen att följa exemplet medan syster yster tog ett par ytterst tveksamma steg ner. "Hörrni, det är vansinnigt kallt" menade hon men tyckte förmodligen att det var en bra idé att skutta i med ett plask.

Strandremsa med oanade mängder sten och sand.

Så var det min tur. En fot i. En till. Ha, där tog det stopp. Det var ju hur svinkallt som helst! Tårna protesterade vilt och resten av kroppen ville absolut inte bli blöta. Vad har man att välja mellan? Att gå upp så klart.... Skönt att även syster ysters make ansåg det samma. (Dessutom hade jag blivit avsvalkad av den kyliga vinden på stranden)

Efter att sjöbjörnarna tagit sig upp ur isvaken tog vi en promenix längs strandkanten. Stretade med tårna i sanden. Skvätte vattten och andades djupa klunkar av luften. Den där som bara finns vid havet (nåja) och som på något sätt ger frid i själen.