Ett äventyr piggar alltid upp...

...sa visst nån nångång för längesedan.

Hmm, nä. Inte alltid. Speciellt inte om man inte har valt det själv. Och absolut inte när man står i en kö med flera hundra stelfrusna och alltmer irriterade pendlare en kall vintermorgon.

Vi tar det från början.
Precis som alla andra morgnar klev jag imorse ombord på tåget. Efter ett par minuter meddelade konduktören att tåget skulle vända i Märsta. En olycka stoppade all tågtrafik, däremot skulle ersättningsbussar gå. Väl i Märsta dundrade samtliga ut och radade lydigt upp sig. Femton minuter gick. Ytterligare tio minuter lades på hög. Fötterna blev kallare och kallare. Bussar mot precis alla andra destinationer än Uppsala kom och gick. När alltfler pendlare sällade sig till kön började många tappa modet. Skulle vi överhuvudtaget ta oss till jobbet i dag?

I U-sala var det också kö. Bussen syns i högra hörnet och raden fortsatte ett par hundra meter längre bak.

Så kom tillslut en buss som marginellt minskade kön. Jag blev kvar och huttrade mig igenom ytterligare en kvart. Precis när buss nummer två rullade in, smet en röd SL-buss före och ställde sig mitt framför oss fanns längst fram. Ersättningsbussen hamnade därför i mitten av folkhavet och kön vändes; de som stått kortast tid kom ombord. Där någonstans blev jag riktigt sur och fick nästan med mig nåra medväntare att kapa närmast tillgängligaste buss. (Eller vad som än rullade...) Eländes elände.

Men allt har ett slut, även väntan på en buss där man kommer ombord! Efter nästan 70 minuter, isklumpar till fötter och vansinnigt försenad kom jag i väg. Jag hann nästan tina upp innan vi nådde Uppsala station och påbörjade färden till redaktionen. Phu. Tur att det snart är helg!