måndag 25 januari 2010

Bloggjogg

Det finns lördagar man springer långpass på, så finns det lördagar då man fyller år. Slår man ihop de två blir det en kalasbra kombo! Vid halv tio kom jag springandes mot Rålambshovsparken och såg till min förvåning en jättesamling med löpare. Ett tiotal kom från löparklubben IF Linnea och åtta var träningsbloggare. Skoj!

Mia, Staffan, Miranda, moi, Kenth, Sofie, Milla och Petra i klassisk bloggpose. Fint så det förslår.

På plats fanns även en fotograf (mer info snart!) som fick oss bloggare att springa typ 20 superlångsamma idioten fram och tillbaka för att få de bästa här-råkade-vi-bara-springa-så-fastnade-vi-på-bilderna.
Tillslut var han nöjd och vi slog följe med Linneorna för ett varv runt Kungsholmen och ett varv runt Söder; i runda slängar 25 km. Det var en sådan häftig känsla att springa så många tillsammans! Folk tittade, några plockade upp sina kameror och andra hejjade på. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite speciell! Haha...

Och från en annan vinkel också. Alla ville smygträna och gjorde benböjar som galna ;)

När vi precis hade kutat över Västerbron (jag älskar den bron. Faktiskt. Den gör mig uthålligare och starkare. En ruth räds inga broar!) kände jag hur det började göra ont i knäet. Rackans. Löparknä-stället. Men jag vet hur man springer när det gör ont. Bet ihop och fortsatte framåt. Bytte några ord med några, pratade lite längre med andra.

Någonstans i mitten passade det bra med en vätskepaus.

Fick utmärkta tips på träning och gav några själv. Någonstans efter Slussen kom en av Linnérona på att det fanns tid över för ett par mastiga backar. Sagt och gjort. I väg for vi över söders höjder och möttes av en kullerstensvägg. OMG. Gav mig i kast med en låååååångsam jogg uppför men fick ge mig och gå de sista meterna. Glädjande nog var jag inte själv om att få en sugande känsla i mellangärdet. Marathon-Mia sa nåt väldigt fyndigt: "Det här är egentligen en nedförsbacke, de har bara vänt på den." (Sicket bra citat som jag norpar rakt av!)

Det här var ingen backe, det var en freakin´vägg!

Ett par stigningar till med tillhörande utförslöpor var vi nästan hemma i Rålis igen. Det gjorde rejält ont i knäet och jag hade vissa svårigheter med att inte visa hur knixigt det var att ta mig fram. Vi tog ett par till foton i sann blogganda innan färden hem mot Fredhäll påbörjades. Jag fick sällskap av Petra som också skulle dit. En långsam nedvarvning och totalt skrapade jag ihop 27 km. Inte illa av en gammal 28-åring!

Snälle korv- och mandelförsäljaren bjöd oss på brända mandlar. Satt som en smäck efter 27 km löpning i vinterlandskapet!

Foton: Petra, Mia

6 kommentarer:

soffan sa...

Vilken gullig snacksfarbror, han ser glad ut :).

JoHo sa...

Heja, värsta härliga långrundan. men hur går det med knäet!? :S Jag håller tummarna att det sköter sig...

Petra sa...

Tusen tack för supertrevligt sällskap och Gainomax :-) Kram

Mela sa...

Åh, jag bodde precis ovanför den backen förut! Det var min bästa backintervallerbacke dåförtiden...

MAJA: Style & Life by Leia sa...

En vacker dag ska jag minsann få upp flåset såpass att jag vågar göra er sällskap:)

Kramar

Miranda sa...

ÅHH har du skrivit?! Fasiken det hade jag missat! Superkul att träffa dig igen Ruth, det gör vi om tycker jag :D