I går kände jag ett massivt motstånd till att gå upp ur sängen. Inte den där vanliga "jag är en kardborre och sängen det där fluffiga" utan jag orkar bara inte, jag vill inte och jag bryter hellre en tå än att vältra mig ur bingen.
Det går inte att lyssna på sådana tankar om man har ambitioner att bli landets bästa journalist. Nope, då svingar man benen över sängkanten och hoppas på det bästa. På ett eller annat sätt kom jag till jobbet. Där kände jag mig smått konstig. Ni vet; huvudvärk, stigande feber, halsont (som om jag mixat ihop kaffet med kaktusjuice, med tillhörande taggar) ont i musklerna, skrällhosta och totalt bristande ointresse för allt vad mat heter.
Jag petade i mig några alvedon, knaprade Fishermens friend och Läkerol Extreme som om det inte fanns någon morgondag och jobbade på. Det började flimra för ögonen och en kollega tyckte att jag såg allt annat än pigg ut. Äh, vanlig sömnbrist påstod jag och stämplade ut när klockan blev fem.
Det slog mig aldrig att jag nog var sjuk. Inte förrän bästeBror påpekade att jag hade alla symptom för svinis. Nu tror jag verkligen inte att det är influensan. Mer en kombo av träningsvärk och en helt vanlig förkylning a la november. Det ÄR grått och trist och regnigt och som gjort för att bli dängad med sådana bakterier. För säkerhets skull, OM det nu mot all förmodan skulle visa sig vara svinis, stannar jag hemma i dag. En chans att låta febern sjunka undan och kroppen ta det lugnt. Dessutom har jag ingen lust att smitta ner hela företaget med vad det nu kan tänkas vara.
Nä.
Nu känner jag att det är dags för en stund framför tv:n. Man sover ju så bra i soffan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar