Uppåt ett par snäpp

Efter en dag som mest kan sorteras i mappen "totalt freak´n värdelös", ville jag helst av allt cykla hem, gömma mig bakom en mängd varma filtar och bara vara. Men jag hade stämt träff med Sam på Sats. Han ville spöa mig rejält i diverse biceps/triceps-övningar. Jag slängde ihop ett program i huvudet och hoppades på att han skulle tycka om det.

Hör och häpna.
Efter tio minuter hade han fått mig att skratta. Efter ytterligare tio minuter drog jag själv fåniga skämt. Vi utmanade varandra att lyfta tyngre och göra fler repetitioner. Så befriande och så roligt! Timmen gick hur fort som helst och det var snart dags för veckans BootCamp med Alex marodören. (Jag försökte få med Sam, han ville hellre äta på ett nyöppnat mexikanskt ställe... När man kan bootcampa!)

Tja, nu börjar det synas att jag tränar. (s´cuse för den muppiga minen... haha)

I kväll var det inte alls lika bra som föregående veckor. En av orsakerna beror på att två yngre tjejer var med. Sats har ett projekt som heter Tillsammans, det innebär att barn mellan elva och femton år tränar med sina föräldrar. Det är smart, men tyvärr sänker det kvaliteten på passet.

Det borde inte göra det. Inte när jag har ansvar för att MIN träning blir så bra som möjligt. Men när jag hör dem flamsa, klaga högljutt att det är jobbigt och se dem mygla med övningarna- då tappar jag motivationen. Trots att jag blev irriterad just då, sänkte det mig inte speciellt mycket. Jag hade ju tränat en hel timma tidigare. När jag cyklade hem kändes det faktiskt helt okej. Tänk vad lite fysisk aktivitet kan göra med humöret.

Bästa hojjen ever, visst är Lila faran snygg!