Långt under kepsen döljer sig... en stjärna

Precis så här mystisk såg jag ut på tunnelbanan ikväll. Kepsen långt neddragen över pannan, jackan lika långt uppdragen mot näsan. Jag kände mig frusen, hade skallebank och knappt motiverad till att ens ta mig hem. Mitt emot sitter kollegan Jacob och flinar och tycker med all säkerhet att minuterna i underjorden behöver förgyllas.

Jacob ~ Du, hur många ex har din senaste skiva sålt nu?
Jag ~ Häh?
Jacob ~ Ja, alltså ditt album. [blink, blink] Har det sålt bra?
Jag ~ Jo, ja... [tyyystnad] Jooo, bättre än förväntat. Bara folk inte laddar allt för mycket så blir det säkert ett par utmärkelser i år med.
Jacob ~ Hoppas det! Jag ser lika mycket fram mot grammisgalan som du gör.
Jag ~ Mmmm... I know.
Jacob ~ Några autografer skrivna idag?
Jag ~ Nää, ingen känner igen mig när jag ser ut så här.
Jacob ~ Det måste vara jobbigt att du knappt kan gå nånstans utan att folk ska rycka i dig för att få en pratstund. Nä, att vara känd kan inte vara nåt vidare.
Jag ~ Musiken betyder för mycket för att jag ska lägga av...

And so on

Efter en stund hade vi hela vagnens uppmärksamhet. Alla försökte få en skymt av den förmodade kändisen långt bakom keps och jacka... Vi hade vansinnigt skoj och jag är inte riktigt säker på om folk verkligen förstod att vi skämtade. Blickarna var tämligen långa när vi klev av! Så roligt, allt det här på en helt vanlig måndag!