När jag var ung (läs: typ 13 år) tyckte jag det var oerhört pinsamt när pappa sa något lustigt. Som i kassan när han flinade mot kassörskan och svarade "nej, jag glömde kameran hemma" när hon undrade om han hade kort. De gångerna tittade jag bort och låtsades som att jag tillhörde en helt annan familj. Det funkade så där. Inte minst med tanke på att vi bodde i ett väldigt litet samhälle och att varenda kotte hade koll på släktskap och blodsband.
Now days.
Antingen har min far mognat rejält, eller så har jag mognat rejält. (tror mest på det sistnämnda) Nu finner jag hans små finurligheter som riktigt roande. Ja, för det allra mesta i alla fall. En av klassikerna är absolut hans strålande kommentarer till diverse telefonförsäljare. För ett par kvällar sedan ringde en sådan och erbjöd pappa lyxiga damunderkläder.
Vad käre far svarade? Att han inte var lagd åt det hållet. Killen på andra sidan tråden tystnade, tackade för sig och sade adjö.
1 kommentar:
Hur kan man kommentera detta. Jag får skylla det på mina gener. En gång skulle min pappa minsann visa min mamma att han kunde köra med hästar. Han lät hästarna galoppera med full fart hem från åkern. Men när de kom in på gården fick han inte stopp på dem, utan de rusade in i stallet med vagnen efter sig. Hästarna klarade sig men av skacklarna blev det bara kaffe-ved.
Skicka en kommentar