Konsten att roa en prao

Efter morgonbönen* såg jag att det satt en okänd tös mitt i bland oss. Första gissningen var att hon var en praoelev, andra gissningen att hon var min praoelev. Inte för att jag hade hört några rykten om att någon sådan skulle komma hit. Nope, erfarenheten säger mig att praosar och praktikanter oftast hamnar hos mig. (Måste bero på mitt enorma tålamod och det helt fantastiska sättet jag lär ut på. Haha) Jag hade rätt på bägge punkterna och fick använda mer än halva tankeverksamheten att sysselsätta min högstadieelev under större delen av dagen.
Phu...

JR och EL i snurriga tankar hur de ska vända världen rätt igen (tjejen rakt fram är min prao!)

Timmarna rullade på och jag delade ut uppgifter till höger och vänster. Vad sägs om att stryka under allt viktigt i mina research-papper? Hehe, bekvämt att slippa göra det själv. (När jag tyckte att mitt skrivbord behövdes städas, gav redaktionschefen mig ett snett flin och sa att praon inte skulle gå på allt jag sa. )(Gå på? jag var superseriös!)
Och mitt i allt funderande avbröts mina tankar med att kollegan tvärs över skrivbordet frustade till. Han hade tryckt på något lustig kortkommando och vänt alla dokument åt sidan. Ett gäng tankar åt diverse håll och EL kom på att man bara behövde fixa inställningarna igen. Tss, lika enkelt som genialt!

*morgonbön är rätt och slätt ett annat ord för morgonmöte. Där går vi igenom dagens tidning och kommande nummer.