Lena öron och smultronstrån

Kalvar är oemotståndligt söta varelser. Det vet alla som någonsin har råkat dem. Just därför har jag och syster haft en gammal kär tradition; att klappa dem bakom öronen första kvällen vi är på ön. Och traditioner är till för att följas. Sagt och gjort. Vi gick tvärs över vägen där grannen har sina småttingar. Och allt var som det brukade, först är de jätterädda och ingen vågar gå fram. Sedan buffar de på varandra tills den modigaste traskar fram. När resten märker att tjejerna vid stängslet är farliga hänger de på. De trängs med fuktiga mular. Alla vill bli kliade och missar man någon muar de för att få uppmärksamhet. Haha, ljuvliga kalvar! Tur att varken jag eller syster är kinkiga med lukten de sprider. Jag menar, kalvar doftar inte direkt hallon, men eftersom de är så söta blir de ursäktade ;)

Och när man är i Triberga passar det utmärkt att fortsätta vandringen ut på stora alvaret. (Det är aldrig långt borta) Längs en grusväg, förbi de oändligt långa murarna och över färisten- ett galler tvärs över vägen som kreatur inte vågar passera. Med kalkstenen under fötterna och vinande sommarvind genom håret är det kalas att spana växter och annat som bara finns här.
Plötsligt hördes ett dovt tomp-tomp-tomp. Ljudet blev starkare och starkare. Och där kom ett trettiotal tjurkalvar emot oss i vansinnig fart! Missförstå mig rätt nu, jag uppskattar mucho att lantbruket går framåt och att bönderna föder upp biffdjur. Men jag är inte lika förtjust i att stifta närmare bekantskap med tjurar. Det spelar liksom ingen roll att de inte är fullvuxna, tjurar är alltid tjurar och inget att leka med.
Suck.


I stället flanerade vi runt på behörigt avstånd från tjurkalvarna och sparkade lite i gräset. Och plötsligt böjde sig mamma ner och utbrast "Kolla här, det finns smultron". Inte lite heller! Jag fann mig själv pyssla ihop ett par strån, något jag inte gjort sedan jag var sju år!
Det var faktiskt riktigt skoj att få till det längsta strået, leta bland revorna efter fler bär för att trä på. Vi fick ihop så många bär att min röda tröja fick komma till hands. Tja, man kanske skulle fixa en egen liten smultronodling någonstans i stan när jag kommer hem!