Knappast.
Det kom bara mer och mer ju närmare Uppsala tåget kom. Framme vid stationen spanade jag ut bland alla bilar, cyklar och regnvåta pendlare. Hade ingen som helst lust att kasta mig ut bland dem. Men nöden har ingen lag, eller rättade sagt; det är bättre att cykla i ösregn än att promenixa i det.
Jackan skyddade överkroppen. Värre var det med resten av mig...När det återstod ungefär halva sträckan önskade jag mig bort. Allra helst till en plats med sol och palmer och kall dricka. Det skulle även kunna fungera med en skön soffa, mjuk filt och en bra film. Ja, i stort sett allt verkade mer lockande än att vara utomhus i en av sommarens värsta skurar. Det är ingen överdrift att jag såg ut som en blöt katt när jag kom inomhus. En blöt katt som lämnade droppspår bakom sig.
I de här träningsbyxorna har diverse rekord slagits! Kanske skriver jag mästertexter i dem på jobbet?Jag hade inga som helst planer på att dra på mig någon otäck förkylning. Nu vet jag att man inte blir sjuk utav att bli genomsur. Men om (läs; OM) det nu skulle finnas något virus som ligger och skaver tänker jag inte vara den som väcker det till liv. Jag nämnde mest på skämt att jag skulle svida om till träningskläderna. En kollega tyckte det var en strålande idé. Själv tvekade jag. Även om allt är nytvättat passar det sig liksom inte att man hasar runt i trekvartisar och svart skjorta. Men nöden har ingen lag (part two) Jag var verklligen blöt in på bara skinnet och kunde inte gå runt så. Ungefär som Stålmannen svishade jag om till mina superhjältekläder. Nice, ey!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar