måndag 16 februari 2009

Nischey kar apni jeet karoon. Jag slåss för att vinna, själv tänker jag aldrig ge mig utan strid.

Mitt mantra, ledord och fyr.
Med andra ord, jag ger mig inte i första taget. Är utan arv och ohejdad vana en fighter, envis som synden och biter ihop när det behövs. Vissa kallar det för att med jämna mellanrum stoppa huvudet i sanden. Jag benämner det som att vara principfast utan att bry mig om petitesser som begränsningar.
Därför är det så tacksamt med vänner som bryr sig. Sådana som drar i handbromsen när jag själv inte har vett att göra det. De som ifrågasätter mina beslut och undrar hur jag tänker gå vidare. Vänner som faktiskt finns där.

Det är svårt att ta till mig allt. Att inse mina brister, att göra om- göra rätt och att förstå att jag det går att åstadkomma en förändring.

Så länge det finns liv finns det hopp.

Klyschigt; you bet.
Jag är tacksam för att de finns. Och skriker så högt att tom en som håller för öronen hör, samtidigt som hon står med huvudet i sanden.

Tack

4 kommentarer:

Felicitas sa...

Stor kram!

Snorkkis sa...

Ibland förstår man faktiskt inte själv vilket tempo man har och kraven man ställer på sig själv. Då är man lyckligt lottad om man har någon som håller tillbaka.

Mela sa...

Klyshor behövs ibland! Kram!

Ruth sa...

felicitas: Kram tillbaka!!

Snorkfröken: Ja, ibland förstår man inte sitt eget bästa. Jag har den enorma turen med vänner som både ser och agerar.

Mela: Eller hur!! kram!