söndag 1 februari 2009

Män som hatar kvinnor

Jag slängde in en vilodag idag, bara så där. Eller rättade sagt, det kändes som ett måste. Ena vaden värker livet ur mig, sjukgymnasten på Sats Hötorget (som ställde upp med en gratiskonsultation) konstaterade att det var en överansträning i muskeln. Det fixar sig bäst med stretch, vila och ett par rehabövningar. Väl så, ont i vaderna har jag haft innan. Värre är det med vänster fot. Det gör rejält ont i leden och hälsenan (fast ändå inte i själva senan utan tvärs över, precis där skon klämmer åt) Hå, blir ingen löpning den här veckan. Ägnar mig i stället åt alternativ träning.

Men det är inte för att berätta om mig som jag skriver det här inlägget.
Det är för att berätta om Dr Denis Mukwege. Läkaren från östra Kongo, från den delen där kriget har varit som brutalast. Det har inte bara förstört landet materiellt. Det moraliska sammanbrottet är än värre och normala värderingar existerar inte längre. Ondskan når hela tiden nya bottenrekord där människor begår de mest bestialiska handlingar mot varandra.

Där har våldtäkter blivit ett vapen mot flickor och kvinnor. Rebeller, soldater och vanliga män överfaller kvinnor och ger dem livshotande skador. Dr Mukwege är specialist inom gynekologi. Han har, mitt i krigets fasor, byggt upp Panzisjukhuset till ett av Afrikas bästa för vården av sargade kvinnor.

Första patienten opererades när sjukhuset bara var halvbyggt. Det var en kvinna som hade våldtagits och skjutits i underlivet. Sedan dess har han och hans team på Panzisjukhuset opererat över tio tusen våldtäktsfall. Han gör själv över tusen komplicerade operationer om året och varje dag kommer tio nya svåra fall till sjukhuset.
Men det handlar inte bara om medicinsk vård, sjukhuset hjälper till med terapi för att få deras män och familjer att åter acceptera sina kvinnor. Inte minst för att få kvinnorna att kunna älska de barn som fötts efter våldtäkterna.

Bilden är lånad från Läkarmissionens hemsida.

Det var i det här området i östra Kongo som jag och min familj levde. Det är just i Kivuprovinsen som vi upplevde de bästa åren. På kullarna vid en av Afrikas vackraste platser. En tid som vi pratar ofta, ofta om hemma och längtar tillbaka till.

Nu har det förvandlats till det gröna helvetet.
En ondska så ofattbar att det inte finns ord.
Kvinnor med så omänskliga berättelser att man undrar hur de har kunnat överleva.
Men samtidigt en kämparanda, ett mod och vilja att visa att livet fortsätter. Trots allt. Och kan till och med bli bra igen.

Tack vare Dr Denis Mukwge. Det är därför han nu får sitt erkännande ute i världen. Först genom det mycket prestigefyllda FN:s stora pris för mänskliga rättigheter i slutet av 2008 och så nu Olof Palmes pris. Nyligen utsågs han till Årets Afrikan 2009 av den nigerianska tidningen Daily Trust.


(Källa; Dn)

1 kommentar:

Anonym sa...

Åh fy fy fy... usch vad illa berörd jag blir av att läsa detta. Men som du skriver så finns ett mod och en överlevnadsvilja som inte liknar något annat och människan klarar mer än man tror... Härligt att det finns goda, duktiga och fantastiska människor/läkare också!