tisdag 17 februari 2009

Ångest är min arvedel

Jag förtränger, ignorerar och tittar åt totalt motsatt håll. Så fort det kommer på tal gömmer jag ansiktet i händerna, gungar fram och tillbaka som ett rumänskt barnhemsbarn under tidiga 80- talet samtidigt som jag upprepar "ångest är min arvedel".

Jag talar naturligtvis om Tjejvasan på lördag. Det är inte den minsta överdrift att jag helst ser att tropisk värme invaderar Dalarna. Att elefanthjordar tar över slätterna och akasiaträd skjuter upp där björkar nu står. (Men jag är inte knusslig, ett par giraffer duger med.)
Eller varför inte oförklarligt fel på tåget så att vi missar hela starten. (kom igen, om SL hade skött det hela hade det inte varit tvekan om inställningar, signalfel eller kraftiga förseningar!)

Till höger gick skidspåret. Så kom plötsligt elefanterna vandrande. I släptåg traskade några zebror och då hade vi inget annat val än att ta av oss skidorna och åka hem igen...

Just nu förstår jag inte varför jag har gett mig in på det här äventyret. Jag vet, ett av mina (otroligt många) ledord är Jag Bangar Aldrig En Utmaning. Därför tjoade jag högt och ljudligt JAAAA när jag blev tillfrågad att åka tjejvasan. Inte annat för det låter så coolt när man kaxar i baren vilken friskus man är som minsann ägnar sig åt friluftsliv...

Pyttsan.
Jag-
friluftsmänniska!

Här har ni tjejen som vägrade Mulle eftersom det innebar att hon skulle tillbringa några timmar i skogen. Bruden som satte stopp för en karriär inom scouterna när hon fick reda på att övernattning i vindskydd stod på schemat. Denna där som faktiskt får halvångest av att bara se en skog. På avstånd.
Jag ska alltså spänna på mig ett par brädlappar på fötterna, dra fast händerna i kolfiberpinnar och kasa fram i tre mil. I spår som knappast kommer att existera. Jag som aldrig någonsin tar till svordomar är allvarligt orolig över mitt språkval. Inte minst när allt är över.

Det ser måhända ut som en dans på rosor...

(Herre, giv mig styrka) (och mängder av tålamod. Speciellt tålamod!) (Helst igår men det går även bra i dag, senast imorgon!)
Med syster yster som trogen vapendragare spatserade vi in på Stadium. Spenderade ytterligare pengar genom att köpa ett par överdragsbyxor. Hon tyckte det kunde vara smart att ha det. Inte minst om minusgraderna är fler än tillåtet och vinden pinar på. Nu tror jag att jag har det som behövs utrustningsmässigt. Ja, förutom fodral till skidorna och stavarna. (Har du något som bara ligger och skräpar hemma, lånar jag gärna det!)

En liten tur på fjället kanske? Med strålande sällskap på två personer, fika och vidunderlig utsikt. Tack, gärna!

Ahh... Om det bara vore över. Jag lovar och svär. Dyrt och heligt och allt där i mellan. Om jag klarar mig undan med livet i behåll ska jag aldrig (never ever) åka skidor igen.
Är det en bra deal?

3 kommentarer:

Malin sa...

vet du gumman, jag har en oerhört god vän som är fantastiskt klok. hon brukar säga att man är starkare än man tror och kan klara det mesta. hon är verkligen vettig min fina vän, du borde träffa henne nån gång....;)jag tror på dig om du tror på mig, vi är starka!!
Massa massa kramar!!!

Mela sa...

Det är en bra deal. Jag ska nog inte heller nånsin åka igen... :)

Ruth sa...

malin: Jag tror på dig allt vad jag äger och har! Det är enbart för din skull som jag ger mig ut på den här galenskapen! största kramen!!

mela: Antar att du bara menar längd just nu, inte sant? Hahaa, vem fick oss med på den här vasaloppsgrejen?