Min syster är boven i många dramer. Speciellt när det kommer till försvunna träningsprylar. För ett några månader sedan städade hon min garderob (japp, du läste rätt- hon är jättebra på det!) På golvet hittade hon en adidassko. Hon vred och vände, placerade till slut skon i resväskan. Ovanpå garderoben. När jag väl hittade den hade jag letat mig blå över hela huset samt ringt Sats Odenplan (där jag senast mindes att jag sett bägge skorna tillsammans) och bett dem kolla. Ok. (kom i håg detta stycke nu)
Ni som följt mig en tid vet att jag brukar ägna lördagsmorgnarna åt långpass; jogging riktigt länge och långt. Eftersom Sofy var och hälsade på nya familjemedlemmen och jag bröt ihop hemmavid vid den tiden- tog vi turen under söndagen i stället.
Kvällen innan hade jag tagit fram allt jag behövde men hittade inte pulsbandet. (minns du stycket ovan...) Letade både här och där, nada resultat. Blev superirriterad; hur skulle jag kunna genomföra ett bra pass utan ha den minsta koll på pulsen? (tur att fotpoden inte har något att göra med pulsbandet...) Såg ingen annan råd än att bege mig utan mätaren.
Kvarten innan klockan åtta stod jag utanför Sofy. Några minuter senare joggade vi iväg till Tessans port. Vi hade skakat hand på att ta ett par varv runt Djurgården. Totalt skulle vi skrapa ihop 20 km.
En bit in på ön förvandlades sträckan till is. Det blev ruggigt halt och vi ändrade planerna; genom stan!Upptäckte att jag hade massor av energi och märkte att fötterna förflyttades av sig själva. Efter någon timma kom vi till en småbåtshamn, vägen förvandlades återigen till hockeyrink och fötterna slank åt sidorna. Då såg jag att det var lite fastare mark under fören på båtarna. Halvkröp under- och stötte emot en propeller. Det gjorde svinont!!! Enligt Sofy blev det "bara en rispa". Enligt mig blödde det och gjorde mig halvt handikappad... (kan faktiskt lägga upp en bild så ni får se!)
Very well.
Totalt 23,5 km, 2 h 25 min.
Hade lätt kunnat fortsätta en halvmil till, mantrat Lätt Och Stark stämde verkligen!
Och pulsbandet... Syster hade fått med sig det hem. Innan dess hann jag traska in på Sats Odenplan och fråga om de hade sett det. Nästa gång något försvinner ringer jag helt enkelt syster och frågar först. För säkerhets skull.
2 kommentarer:
Finaste fina Ruth. Nu ska jag vara skitjobbig. Jag vill be dig om några saker.
Först vill jag att du låtsas som att den här bloggen tillhör en vän till dig, att det är hon som har skrivit.
Sen vill jag att du läser det här inlägget noga. Därefter läser du raderna "Hade lätt kunnat fortsätta en halvmil till, mantrat Lätt Och Stark stämde verkligen!" fem gånger till.
Efter det vill jag att du läser inlägget som "din vän" skrev innan detta och så försöker du se kopplingen. Kan det vara så att två vilodagar på raken gav energi till att vara extra lätt och stark när det väl var dags för träning igen?! Jag tror minsann det!!
Och jag vet att du vet det innerst inne, men tror att det behövdes en liten påminnelse. Hejja Ruth!!
KRAM!
PS. Med det inte sagt att du inte ska skriva om dina känslor!! Men jag önskar att du kunde programmera om hjärnan lite! :)
har inget minne av adidas-dojjan, men starka minnen av "ahhh, har du hittat den-jag har letat sååå länge" så jag tappar inte bara bort dina grejer..! Kramar!
Skicka en kommentar