Vi pratade i fredags kväll om hur privat man kan vara i bloggen. Det blev en lång diskussion med en mängd infallsvinklar. Jag hävdade att det inte är speciellt lämpligt att häva ur sig precis vad som, lite självcensur är lämpligt. Läsarna vill inte veta allt som gnager i själen.Nu har jag tänkt om.
Läste nämligen igenom mina inlägg. Inser att jag är personlig men aldrig någonsin privat. Jag vill ge en sådan bra bild av mig själv som möjligt, kanske måste jag då presentera tjejen bakom leendet. Missförstå mig rätt nu, jag är oftast glad, positiv med stort hopp inför framtiden. Men med jämna mellanrum, precis som för alla andra, rasar tillvaron samman. Och blir det inte mer intressant att följa någons vardag om helheten presenteras?
Träningsångest, formsvackor, jobbpanik och översvallande glädje borde således få lika stort utrymme. Vad tycker ni, hur privat kan jag bli utan att ni ryggar tillbaka och blundar?
7 kommentarer:
Helt rätt! Både privat och personlig! :D
Jag tror att man själv får sätta ribben, då mår man bäst :o)!
Skriv det du känner att du vill berätta, hittills har du skildrat ditt liv på en fantastiskt sätt och väljer du att krydda den än mer och bli mer privat, ja inte lär din fantastiska blogg bli sämre för det, tvärtom, om möjligt ännu bättre!! Och jag är redan en mycket trogen läsare :)
Följ ditt hjärta!
Marie
Det är svårt det där. Att inte bli för privat, men ändå personlig. Mitt intryck är att du har en bra nivå på dina inlägg. Men generellt sätt tycker jag att det är mer intressant att läsa om en blogg som är ärlig. På rätt sätt alltså. En träningsblogg som bra sprudlar av positiva tankar, och energi, hmmm....Jag kan i allafall inte relatera till det. För träningsglädjen är minsann inte alltid på topp. Även om man gärna skulle vilja det. Men det är en annan 5:a :)
Ja, du. Mycket svår fråga. jag är ju så privat att jag inte ens bloggar... :) Men man får väl fundera en sväng på hur mycket man vill att eventuella kommande arbetsgivare, folk som man inte gillar samt föräldrar och annat löst folk skall veta. Typ!
felicitas: Jo, ja. Just så blir förmodligen det bästa resultatet!
Anna: Det stämmer, men frågan är när man når upp till den gränsen.
Marie: Tack, käraste du!!! :D
Carro:Från början ville jag bara vara fröken positiv.Men det är inte alltid så, då bör man ta med även de sämre dagarna i livet.
Mela: Du har absolut rätt. Jag lägger bara upp bilder på FB som jag kan stå för. Och då borde bloggen vara likvärd.
Mela har en klart viktig poäng där!!!
Skicka en kommentar