stuper som en julgran

Så har snön tagit oss i besittning. Det var sagt att Sven den stormige skulle komma igår kväll och natt. Nja,  så värst blåsigt blev det inte. Däremot stod regnet aom spön u backen och jag hörde hur det slog på bläcket utanför fönstret.
"Vad blir det här för vinter egentlgen", finulade jag under kvällen före. Ett par minus, duggregn och kala kvistar är rent krasst mer välkomnade för påskharen än jultomten. Jag trampade fram på Blå Blixten (ja, min hoj har ett namn. Jag är väl ingen barbar heller. ) och fnös mot tidigare nämnda duggregn. Det blir inte direkt ett enklare väglag att forcera när ekvationen is+grus×regn-grus = is. Det gick helt enkelt som man kan räkna ut; jag stöp i backen som en mix av nyfälld julgran och Anja Pärsons segerglid.

Jorå.
Mitt på en cykelbana i alltför skum belysning blev det plötsligt totalt friktionsfritt. Blå Blixten hivade sig själv åt vänster,  jag for åt höger. Landade i en liksom halvsälposition, dånade skallen i backen och kanade ett par, tre meter tills en dikesren hejdade min framfart. Tur att hjälmen var på! Just som jag på dyblöt skridskohalka försökte att trassla mig upp hördes ett rejält skrammel lite längre fram. Ytterligare en som drog omkull. Ajaj.
Det gick bra med oss båda. Och jag konstatetrade att min redan sneda cykelkorg fick ett par graders till vindhet.

Nu stoltserar jag med ett par maffiga blåmärken på knä, höft och armbåge samt en öm nacke. Förhoppningsvis är det bara en sträckning i muskeln och inte alls något med kotorna... peppar peppar,  knacka i skallen.
Oh well. Det måste gå över. I helgen ska jag och en massa andra capoeira för fullt. Hur set det ut att komma dragandes med såväl blåmärken som en oakrobatisk nacke?  Nö. Just så. Helt oacceptabelt.

Vår fina, snöiga innergård. Hejsan snön!