Jag sysslar fortfarande med capoeira. Även om jag kanske inte är den största talangen i stan är det väldigt skoj. Inte minst med tanke på allt träningen ger mig; goa vänner, utmaningar och en känsla av att saker å ting faktiskt går när jag anstränger mig.
Klippet ovan är ett exempel på det.
När jag började träna capo för cirkus tre år sedan var träningsformen helt ny för mig. Jag som kom direkt i från gymvärlden och löparspåret var knappast vig och smidig (... ) Bara det här med att befinna sig upp och ner var otroligt skrämmande. Jag menar, enda gångerna jag faktiskt snuddat skallen vid marken var när jag trillat omkull. Men jag intalade mig själv att det inte skett så hemskt många dödsfall genom att folk står på händer. Andelen nack- och ryggmärgsskadade är inte heller överrepresenterade i statistiken (Och det vet jag svart på vitt eftersom en av mina träningspolare är ryggkirurg och har koll på sådant)
Jag tragglade och övervann till sist min rädsla att kicka upp benen i luften. Efter träningen igår bad jag om en hållare och påbörjade nästa steg i min upp och ner-utbildning: Att på egen hand gå på händer. Och nu är det inte alls läskigt. Bara roligt.
(Att jag går baklänges beror enkelt på att jag tycker det är det lättaste hållet. Dessutom ser jag vart jag är på väg nånstans.)
1 kommentar:
Äsch, så gick det inte att se klippet för det var markerat som privat.
Forza Ruth!
Skicka en kommentar