Ryska officerare och min nacke

Det här med återbesök gör mig alltid nervös. Det spelar ingen roll vad det gäller- det ilar alltid till i magen och jag blir så där barnsligt rädd att saker och ting inte ska vara bra. Det är som när man flyger huvudstupa över cykelstyret och de första sekunderna på marken går åt att känna efter om några tänder ligger på asfalten.

Som ni förstår var jag hos sjukgymnasten igen för att kolla om det var aktuellt med amputation av nacken- eller om det trots allt finns hopp om livet.
Jorå.
Det går sakta framåt.
Rörligheten i nacken är aningen bättre än i fredags och kappmuskeln känns inte lika
tonårskille-från-Norrliden-med-snus-under-läppen-och-jeansen-på-halva-röven-rumpan-och-tribaltatuering-hård. Men smärtan i nacken är lika intensiv som tidigare och det har tillkommit en nyårsfyrverkeri-blixtrande huvudvärk. När jag upplyste sjukgymnast-Helen om det undrade hon hur ofta jag gjort de rekommenderade övningarna.
"Precis som du sa, varje timma i fredags. Varannan i lördags och var tredje i söndags".
Hon tittade på mig och tyckte att det inte var lustigt att jag hade huvudvärk. Så ofta var det inte meningen att jag skulle bända ut de stackars nackkotorna.

Och jag lade huvudet på sned (så mycket som jag kunde) och undrade vad hon menade. Klart att man gör det hon säger.  Men enligt sjukgymnast-Helen drar hon alltid till i överkant för att patienterna/klienterna/vårdfallet aldrig gör så mycket som hon rekommenderar.
Nähä.
Men jag gjorde det. Och kände mig nästintill fånig för att jag faktiskt tyckte att hennes ord var min lag. Fast hon skrattade till och tyckte nog att hon borde förstått att jag gillar disciplin när det kommer till att träna.

Lite allvarlig när det gör ont. Men allt blir bättre med sol. Och pepsi max.

Så
Nya råd är att först pressa ned hakan mot bröstet innan jag fäller huvudet bakåt. Det ska visst lindra skallebanket. Var tredje- fjärde timme ska visst göra susen. Och göra att jag snart kan stå på huvudet igen. Eller i varje fall börja träna utan att nacken skriker åt mig som en rysk officer som fått i sig för mycket vodka med borstjen.