Om jag inte visste bättre skulle jag tro att någon har en voodoo-docka av mig och sticker nålar rakt in i kappmuskeln. Eller att någon tar över min kropp på nätterna och utsätter den för saker som bara är möjligt om man antingen är:
A) Ormmänniska
B) Akrobat från Cirkus Brazil Jack eller
C) väldigt klantig och snubblar nerför samtliga 197 trappsteg i fyren Långe Jan
Med andra ord gör det löjligt ont och nu har jag fått nog. Banne mig. Nu hoppar jag på tjuren och hugger tag i hornen. Nu beger jag mig till sjukgymnasten för att höra vad som egentligen fattas mig. Jag skulle kunna vänta några fler dagar. Men det har sedan måndags inte blivit alls bättre, snarare tvärtom. Och när jag går runt med axeln upptryckt i örat och får frågan om jag heter Frank (med efternamnet Ensteins monster) inser jag att det inte är riktigt sunt.
Så.
May God be with me.
(Och att hon har mandat att ge mig grymt starka tabletter) (eller vet hur man snabbt och smidigt får den som sticker nålar i axeln att sluta)
2 kommentarer:
haha. jag blir kallad Frank (som i monstret) när jag har träningsvärk i benen och får en något lustig gångstil. Kanske är en kombination av diskbråck och träningsvärk vår vän Frank lider av? :-)
ulrika: haha :) Det kan mycket väl stämma. Frankish (som vi vänner kallar honom) har nog det allra mesta i göra-ont-väg. Stackarn...
Skicka en kommentar