Bedrövlig form

Det här med att kondition och styrka är en färskvara- jag börjar mer och mer bli övertygad om det. För mer än en månad sedan fick jag svinont i halsen. Det följdes av diskbråck i nacken till följd av magsjukan from hell. Jag har alltså inte sysslat med någon slags vettig träning på fruktansvärt länge. Men i går var det äntligen dags att se vad i för form jag var i. Rent utsagt bedrövlig form, visade det sig.

Ni vet, man är van vid att känna sig i alla fall någorlunda stark och ibland oövervinnerlig. Men efter många, många veckor utan träning har kroppen lagt sig i ett kan-vi-inte-mysa-runt-tillstånd. Fast det gäller att mota Olle i grind. Och har han- som i det här fallet- klivit in på tomten får man knuffa ut honom igen. Det är kanske inte så lätt, men med några rejäla puffar funkar allt.

Grymmans trött efter 90 minuters träning.

I går började jag knuffa på Olle. Med andra ord var jag med på capo-träningenoch allt var jobbigt. Jag kinkade mig igenom armhävningarna och lät mest som Darth Vader. Nu är jag helt och fullt medveten om att träning inte ska ens ska vara i närheten av känslan ligga-på-mage-och-sola-ryggen. Men så här fånigt jobbigt SKA det inte kännas. Eller rättade sagt, jag vill inte att det ska kännas så. Men skam den som ger sig. Snart ska jag vara i god form igen. Snart. Fram tills dess ska jag knuffa, buffa och skuffa tills Olle är långt utanför min grind.