Det här med att ibland lyckas

Capoeira, capoeira...

"Du gör ju inget annat än att prata om din capoeira" fick jag höra häromdagen. Hmmm... Kanske det. Men det är ju så vansinnigt skoj. Även om det är det svåraste jag någonsin testat på. Även om jag blir helt galet frustrerad när jag inte klarar av vissa sekvenser eller när det bara kör ihop sig. Så händer det plötsligt. Ibland lossnar det och det går hur fint som helst. Som när jag på förra träningen lyckades med att göra en rörelse som jag kämpat med hur länge som helst. (Nu har jag ingen bild på det, ska försöka fixa en nästa träning!) Big, big smile! 

Det är kanske därför jag har fortsatt med capon- det utmanar mig så himla mycket precis hela tiden. Inget kommer gratis, det är blåmärken, ilska och enorm vilja varje gång. När det sedan fungerar förvandlas jag till en enda stor glädjesprittande skuttande Ruth. Då är det värt precis allt!!

Och snart ska jag väl lyckas med den här också.. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara? Fredrika gör ju den hur enkelt som helst!

Update
Hittade den här bilden från Nike Blast-konventet i vintras. Rörelsen som jag gör på bilden kan jag nu göra- fast med båda fötterna och benen i luften. Det ni!