Blod, handskar och hån

På något konstigt vänster gillar jag träningspass där man pucklar på någon annan. Jag vet inte riktigt var det kommer i från. Förmodligen någon rest från barndomen när föräldrarna tyckte att vi skulle vara snälla och vänliga mot varandra. Jag menar, sådant sätter sina spår.

Hon ser glad ut, men kvarten innan flåsade hon som en liten smurf.

Alltså. När Malin i våras undrade om vi kunde träna tillsammans, blev mitt svar "Vi måste boxas!" Passet som passar bäst går 19.30 på Södra station och leds av en skön norrländsk tjej. Slagsekvenser varvas med grodhopp, burpees och armhävningar.
Vi frustar, flämtar och går lös på varandra som om livet hängde på en skör tråd. Vi blänger och hånar. Precis som om vi vore ovänner på riktigt. Jag är nästan förvånad över att blodvite än inte har uppstått... Tur att ilskan försvinner lika snabbt som den kom. Tycker nästan att det borde vara onsdag varje kväll. Eller åtminstone varannan, för lite capoeira vill jag ju också hinna med.

Post-träning-klädd på väg hem.