Ett streg i taget så ska det gå

Hårt kämpande capoeirista.

Så här ligger det till.
Jag är usel på att stå på händer. Till och med mot en vägg. Jag sprätter med benen och det blir varken hugget eller malet. Så håller det på tills någon vänlig själ kommer fram, föser benen och håller i dem. Det är den bistra sanningen. Men jag har planer med capoeiran. Inte så att jag strävar efter att bli bäst i världen, inte ens att bli bäst i gruppen.Men jag tänker banne mig bli så bra som jag kan bli. Och då måste jag kunna stå på händer, det är liksom ett av grundmomenten.

Den vanliga träningen räcker uppenbarligen inte för att få mig upp och ner. Så. Jag har bestämt mig: Varje kväll när jag kommer hem ska jag stå på händer. Jag tänker inte ge mig förrän det går. Jag älskar min lägenhet men den är knappast stor och det finns inget utrymme att ha fötterna upp och huvudet ner. Men trapphuset är stort och där får träningen ske.

I kväll ställde jag cykelhjälmen på golvet, lutade väskan mot väggen och cirklade med armarna. Placerade händerna ett par decimeter från väggen, drog ett par andetag och kickade. På det tredje försöket kom jag upp. Fantastiskt! Medan jag räknade sekunderna kom en granne förbi. Hon hejdade stegen och utbrast "Men.. står du på händer?" Jag kom ner, flinade så där som man gör när man blir påkommen och förklarade varför jag gjorde som jag gjorde. Hon skrattade och önskade mig lycka till. Fint!

Nu så. Nu ska det här gå. Och en hel bunt med andra capoeira-saker. Men vi tar ett moment i taget. Ett steg i taget så ska det gå.