Åh, så coolt

Hur kan det allaredan vara tisdag? Och hur kommer det sig att dagarna rusar på snabbare än Hubbles teleskop (Här höll jag på att skriva stetoskop, som alla vet är något _helt_ annat) runt jorden. Jag såg faktiskt den där stjärnspanaren på Naturhistoriska för någon vecka sedan. Nej, inte i tredje gradens kontakt. Den är förmodligen är alldeles för stor för att ställas ut där. Däremot visade Cosmonova filmen om teleskopet. Himla fascinerande, måste jag erkänna.

Fängslande var även utställningen om dinosaurier. Som liten drömde jag att få åka till det där museet (som jag nu inte minns namnet på ) i New York med en gigantisk T-Rex i entrén. Jag längtade efter att få känna den kittlande känslan i magen att stå bredvid en urtida varelse.

Nåt flygande åbäke för nåra miljoner år sedan. Nu till allmänt beskådande.

Nu var kanske inte känslan var exakt densamma på Naturhistoriska. Jag dristar mig till att påstå att inget är någonsin så överväldigande som när man var barn. Bara för att ge några exempel; Ölands djurpark, julafton, valborgsmässoeld samt att få vara uppe sent på kvällen.

I alla fall.
Ni förstår min poäng.
Vi var alltså bredvid T-Rex på Naturhistoriska i Stockholm. Visserligen ville jag mer än gärna ta ett hopp över (det löjligt låga) staketet och smygpeta på benen. Men när man är 25 + gör man inte sådant. I stället stod jag snällt bredvid och spanade uppåt. En klunga ungar fick stå för de magnifika utropen.

Stor. Skräckinjagande. Och så cool att jag smäller av.

Riktigt lika imponerad blev jag väl inte av mammuten eller av blåvalskeletten. Missförstå mig rätt, jag är en sucker för benbitar och sånt i samma kategori. (Ja, alltså inte från några diaboliska riter. Bara benbitar i konceptet gammal-som-gatan-och-kommer-från-minst-trias-allra-helst- jura) Men det är något speciellt med dinosaurier.
Speciellt de riktigt, riktigt stora.
De med rejält vassa tänder.

Inte lika cool mammut...