Fight i Malmö

Det är inte för inte som jag har träningsvärk lite överallt. Inte efter att ha capoeirat en hel helg! Med jämna mellanrum har vi ("vi" som i Iê Capoeira) workshops aka träningsläger i olika städer. I höstas var jag i Norrtälje. Nu var det dags för gruppen i Malmö att få ett besök.

I fredags eftermiddag åkte fem tappra själar från Uppsala mot Skåneland. Det tog sina modiga åtta timmar och jag var väl knappast pigg morgonen efter. Tackålov för kaffe! Men jag var där för träning och träning skulle det bli!

Mycket av tiden ägnades åt spel. Det vill säga att träna två och två för att synkronisera varandras rörelser, variera mellan sparkar, duckningar och akrobatik. Det låter lätt. I´m telling you att det inte alls är det. Att försöka förutse vad någon annan ska hitta på och bidra med lämpligt svar är knepigt. Minst sagt.

I rodan med tätt spel och snabba vändningar.

Men det är ju det som är tjusningen med det hela. Att det ibland blir så svårt att jag bara ville sätta mig i ett hörn och dra upp knäna till hakan och tjura. Men att öva, öva och åter öva är nyckeln till framgång. Eller som min käre far brukar säga; "Repetition är all kunskaps moder".

Thats me. I full färd att hjula och göra en sån här:

...där Fredrik håller ihop fötterna några sekunder.

Mycket nytt i knoppen och mycket träning för kroppen ger en otroligt skön känsla överallt. Vi slank hem till snälla Ellen som vi bodde hos och fixade ordning inför kvällens middag. Egentligen var jag så trött att ögonen gick i kors- men efter att ha bunkrat några minuters sömn innan var jag fit for fight. Det blev dock ingen utgång efter middagen. Fast frisk luft skadar inte och jag tog fram mobilens Gps och promenerade hem.

Malmökillar med instrumentet berimbau som ger takten åt spelet.

De andra hade fasligt roligt över min förmåga att kunna somna när som helst och hur som helst- bara jag hamnar i vågrätt läge. Ett exempel; Fredrik kollade in i rummet där jag läste en bok, vände på klacken och när han tittade in igen efter en minut sov jag djupt. Ganska hysteriskt måste jag erkänna!

Min supertränare Mia gör en spark mot Louis som duckar för att undvika en häl i tinningen.

I dag har jag en skön träningsvärk lite överallt. Men är väldigt nöjd och glad över helgen. Inte minst bidrog de fantastiska medresenärerna och medtränare till en grym upplevelse. Mer sånt åt folket, helt enkelt! Och imorgon är det capoeira igen, behöver jag säga att jag längtar?