Vila... äh!

Egentligen skulle jag ta det lugnt i kväll. Inte minst på grund av träningsvärken som gjorde mig stelare än en infryst mammut med behov av färdtjänst. Och när señor D föreslog ett gymbesök kunde jag ju inte säga nej. Ett litet, lätt pass kunde ju inte skada...

Efter uppvärmning å min sida stegade vi ner till de fria vikterna med fokus på rygg, axlar och biceps. Han lassade på, jag försökte att inte göra detsamma. Sweet Jesus, det är ju svårt att mesköra!

När vi passerade schematavlan såg jag att en av Sats Uppsalas bästa instruktörer hade BodyCombat. Jag gillar henne. Så pass mycket att jag kickade ta-det-luuuungt i häcken och hämtade ut två biljetter.

Och det gjorde faktiskt inget (nåja) att jag kippade efter syre. Eller att sju personer delade på 1 kvm. Energin fanns, slagen satt som en smäck och mitt leende gnistrade. Bra musik, härligt program och underbar träning. En hel freakin timma sprängfylld med träningsglädje.
Glad i hågen och med en banan i handen traskade jag till tåget. Med väskan på señor D:s cykel och glatt pladdrande mot perrongen.

Det är sånna här kvällar som jag vet varför jag tränar. Det ger så oändligt mycket mer än en full tvättkorg. Det ger energi och livslust. Och det, mina vänner, det är inte illa det så här mitt i vintern.

Señor D på combat-humör. Waaatch out!