Frågorna hopar sig

Måndag morgon. En helt ny vecka att fylla med fantastiska saker, utmanande träningspass och jobbuppgifter som gör världen aningen bättre.
Eller nåt sånt.

Fast den här dagen började på ett lite annorlunda sätt. "Någon" har petat på min Wake up light så att ljuset inte tändes. I stället kickade P1:s nyhetsmorgon igång i ett (nästan) becksvart rum. Tur som en tok att jag har en magisk manick som ger ljus i mörkret.

Det här borde naturligtvis ha varit ett tecken för mig. Jag borde ha märkt att allt inte stod rätt till. När jag slängde en blick i spegeln for jag med ett jätteskutt rakt upp i luften. Det var som om Mästerkatten i stövlar glömt sina superhopparstrumpor i min garderob (jag sover alltid med strumpor. Lovar att berätta varför en annan gång)

Halva ansiktet var täckt med blod. Okej. Kanske inte halva ansiktet. Snarare den nedre delen av nunan där en rännil med koagulerat blod sträckte sig från läppen till hakspetsen. Dessutom fanns blodblaffor på ena kinden. Hade jag varit vid mina sinnes fulla bruk skulle jag naturligtvis ha fotat. I stället synade jag mitt anlete med en plastikkirurgs noggrannhet för att härleda vart blodet kommit i från. Ett jack i underläppen visade sig vara boven i dramat.
Följande fråga är naturligtvis självklar - har jag bitit mig själv? Har någon annan bitit mig? Har Mästerkatten i stövlar velat ta tillbaka sina strumpor och bitit mig?
Jag har ingen aning men är vansinnigt nyfiken. Får installera en kamera. Eller undvika att sova. Hmm... Ska fundera igenom det här. Svar kommer inom kort!

Blodet svabbade jag bort med peelingkräm och jag slipper skrämma slag på morgonpendlarna genom att se ut så här. Det räcker ju att det är måndag. Hepp, hepp. Nya tag!