De senaste kvällarna har jag fyllt min träningstid capoeira och zumba. Och det känns faktiskt väldigt märkligt! Jag menar, för ett år sedan var jag helt insnöad på löpning, styrketräning och spinning. Att ge mig i kast med en dansklass var inte riktigt min kopp thé. Den som sett mig på dansgolvet vet att jag inte direkt är någon naturtalang - inte med höfter som är övertygade om att de är infrysta i ett gigantiskt isblock. Men på zumban kommer jag på mig själv att le som ett fån.
Och det här med capoeira. Kom igen liksom... Det är en kampsport uppbyggd på A) smidighet B) akrobatik och C) musik. De två första är jag... ehum... inte världsbäst på. Med träning, träning och åter träning har det gått fantastiskt bra. Och även på de träningarna upptäcker jag att jag ler så stort att tänderna torkar.
Jag tror att det var det bästa som kunde hända min träning; att jag provade på nya saker. För hur mycket jag än älskade löpningen och styrketräningen blev det väldigt ensamt. Jag hänger väl inte speciellt mycket med dem på zumbaklassera, förutom att jag är tjenis med instruktören. Men på capoeiran är vi som ett lag, ett gott gäng som tränar, skrattar och har riktigt skoj tillsammans. Det är inte det sämsta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar