Hur svårt kan det va?

Träningsvärk är den enda smärtan som jag tycker om. Oftast är det ett bevis på att jag har kämpat väl och använt kroppen. Men nu har jag inte riktigt förtjänat den... På träningen gjorde vi en mängd varianter av att stå på huvudet, stå på händer och i någon (konstig) breakdance-pose.

Akta dig, serru... Flis och jag testar nya poser.

Eller rättade sagt; jag försökte. Märk väl- försökte. Flera av mina compadres viftade friskt på benen medan jag kravlade på golvet, ilsket muttrade "det här går ju inte!"
Då akrobatik en ganska stor del av capoeiran får jag helt enkelt lära mig. Lite mer slit och kamp för att klara av alla (dödsföraktande) krumbukter. Äh, det SKA ju gå. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara? Och om de andra grejar alla aktiviteter upp och ner, ska väl också jag göra det!

Flis och señor D. i ducka-spark. Snart kan jag även vad det heter på portugisiska!