Nu börjar mitt eländiga knä kännas bättre igen. Ja, åkte ju på ett långdraget löparknä vid första långpasset i januari. Det var inte så himla smart att klämma till med 20 km på en gång. Men det kändes så lätt, gick så bra och framförallt- sällskapet var så roligt. Hela vägen fram till den gnagande känslan började göra sig påmind...
Det tog nästan ett halvår innan jag kurerade mig tillräckligt för att kunna ge mig ut i spåret igen. Det gick via naprapat, rehabövningar och vila från löpningen. Klart att jag har har varit ledsen, arg och saknat att springa rejält mycket. Att beta av ett par mil har varit min terapi där jag jobbat igenom tankarna. Nu har jag i stället varit frustrerad och försökt komma på andra sätt att få ur dem. Det har väl gått... tja... sådär.
Glädjen i blicken som säger att det här är det bästa som finns...Därav min bloggtorka- själva tjusningen och glädjen med träningen försvann samtidigt som löpningen. Dessutom har jag jobbat vansinnigt mycket och ofta har jag varit kvar på redaktionen när Greys Anatomy börjar. Och vad är vitsen med att skriva en träningsblogg när Sats ringer och undrar var jag tagit vägen...
Men nu är det nya tider, det börjar kännas roligt att vara tillbaka i gymmet igen och den senaste månaden har jag försökt springa två, tre pass i veckan. Ett av dem sker under onsdagslunchen. Förra veckan gällde intervaller á 45 sekunder- 4 gånger i 4 omgångar. (hängde ni med där?) I morgon blir det 45 min lugn löpning. Lugnt och säkert är ledorden, inga måsten utan rolig (men diciplinerad) träning som bygger upp både kropp och själ.
Hörrni.
Jag tror det här kan bli bra!
3 kommentarer:
Härligt att läsa! :) Jag tror på dig och ditt knä!
annika: tack, tack! :)
Härligt att läsa att allt går emot ljusare tider! Jag tror att du kommer få en superhärlig löpsommar! :D
Skicka en kommentar