fjäderlätta fötter

Jag var på ett våldsamt springhumör när jag vakande imorse. Det spratt i benen och jag tyckte plötsligt inte alls om att jag inte ställt klockan tidigare. Nu fanns ju ingen tid för att springa! Men när jag packade gymväskan slog det mig: Jag kan ju ta en tur under lunchen!

Och så blev det.
Två minuter över tolv bytte jag om till vintertights, underställströja, skidstrumpor och löpardojjor. Men hur jag än rotade kunde jag inte hitta löparjackan. Rackans. Den hängde kvar hemma i hallen. Löpning utan något över fungerar inte när det är minus elva grader. När jag nästan hade gett upp såg jag tröjan som jag fick när jag gjorde en intervju på ett härbärge i höstas. Den var visserligen inte speciellt vacker men dög gott och väl för en kortare löptur.

Vem vill inte ut när snön ligger vit och solen lyser igenom!

Nu till kruxet att jag inte har speciellt bra koll på Uppsala. Den enda vägen som jag är dödssäker på är den ner till stationen och tog således den sträckan. Snön knarrade under fjäderlätta fötter. Solen kom igenom diset och spelade skuggteater på vägen. Folk log och jag log ännu större. Nere vid stationen sprang jag en extrasväng och vände därefter dojjorna mot jobbet igen.

Tillbakavägen gick snabbare, dels för att jag var uppvärmd och dels för att den skulle göra det. Enligt träningsschemat skulle dagens träning landa på 6 km varav 1 km i lite snabbare än tänkt maratonfart. Min tur blev lite längre; 7.3 km~ 37 min.Det här, det här var den härligaste rundan på länge!

Löparglädje när den är som bäst! Tröjan är från Salomon och halsbandet har min kusin gjort.