hey! Nu blev ni småt förvånade, inte sant? Typ; vadan detta, skriver ruthie ett inlägg... Ja, jag vet. Jag skäms och ska bättra mig. Eller rättade sagt, skaffa internet hemma.
Ok.
Jag fick frågan hur det gick på CrossFiten som jag skrev om i förra inlägget. I vanlig ordning värmde vi upp med bland annat stafetter och utfallsgång. Därefter teknikgenomgång med cleans och annat som är bra att kunna. Sedan väntade dagens utmaning, eller WOD (work of day, enligt crossFits obändliga lagar ska man göra en WOD om dagen. På så sätt formar man den ultimata kroppen) Coach Lego beskrev Cindy: 5 pullups, 10 pushups och 15 squats. Det var ett varv. Vi skulle göra så många sådana som möjligt under tjugo minuter.
Efter fyra minuter flåsade jag som en liten blå men gav mig inte chansen att känna efter hur jobbigt det var. Djupare ner i squatsen, hakan över stången, boobsen i backen, vrålade Lego när det var dags för pushups. (det där sista var vansinnigt fuskit eftersom vissa i gänget inte har så hemskt mycket att skryta med) Tiden verkade stå stilla. Alla fokuserade på sitt och jag har faktiskt inget minne av att jag ens tänkte på de andra. Så slog klockan prick tjugo minuter och jag trillade ihop i en liten hög. Först då märkte jag hur utsjasad jag verkligen var. Hade jag bara haft ork skulle jag ha gjort svettänglar på mattan.
Jag slängde en blick mot Mela och Emelie som var helt inne i sina egna världar. På något sätt tog jag mig in i duschen och jag minns att jag gick en vända på stan med Mela. Men sen är det ganska blankt. Och träningsvärken kom som ett brev på posten. Seriöst. Jag kunde inte lyfta armarna mer än till axelhöjd under fyra dagar. Jag fick be om hjälp för att langa upp kundkorgen i stapeln vid kassan! Det gjorde ont att andas, ont att gå och ont att göra precis allt... Efter dag tre petade jag i mig en blandning av alvedon och voltaren för att överhuvudtaget kunna existera. Om det här inte gör nytta, då vet jag inte vad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar