Hurra för barmark!

Nope. Jag tycker inte alls det är trist utan snö. Jag vet, man ska längta efter den så här års. Man ska sucka sig blå över att det är regn som faller och inte snöflingor. Men jag gillar när man inte riskerar att bryta armen av sig på grund av en illa dold isfläck. Jag uppskattar att fortfarande kunna cykla utan att tampas med snödrivor. Jag gillar tanken att spatsera runt i kjol utan att få köldskador.

Sååå.
Därför låtsas jag sucka över bristen på snö på fikarasten. Mest för husfridens skull och för att inte hamna i stupstocken. (en straffmetod som btw borde införas igen.)(I alla fall för vissa brott.) (Jag återkommer med en lista inom kort)
Men innerst inne tycker jag det är fantastiskt utan snö. Speciellt bra är det när jag försöker fånga marathonformen i språnget. Som i morse då klockan ställdes ungefär samtidigt som tidningsbudets. Snabbt som blixten for jag upp och svidade om till löparoutfit. Skakade benen och svingade armarna och svich iväg.
Hmm.
Nåja.
Så mycket svich var det kanske inte. Men en hyfsad bra tur blev det åtminstone; 9 km ~ 46 minuter. Och jag blev näktergalspigg hela vägen fram till att eftermiddagskaffet var klart.