Ungefär två timmar efter lunchen faller jag alltid in i nån slags koma. Ögonen blir tyngdlyftstunga och inspirationen att göra något som helst vettigt seglar bort i fjärran. På frågan om någon hade något som kunde pigga upp tillvaron, hojtade Emelie till."Jag har lakrits, vill du ha?" frågade hon och den gravida kvinnan for iväg.
Tur som en tok; Renée Voltaires lakrits (med fibrer) fanns i hennes väska! Tack, tack svarade jag och moffade åt mig några bitar. Se där, blodsockret höjdes ett par enheter och jag blev go och glad igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar